Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag25.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

Fri etablering ger troligen fler läkare i storstaden - inte i glesbygden

Publicerad: 21 Februari 2007, 05:09

REPLIK Den norska fastlegereformen förbättrade läkartillgången, men inte på ett sätt som var jämnt fördelat över landet, skriver landstingsrådet Ann-Margret Knapp apropå ett inlägg där Norge lyfts fram som exempel.


Landstinget Gävleborg har under december genomfört en lyckad rekryteringsresa till Tyskland. Den uppmärksammas i Dagens Medicin nr 1–3/07 av Praktikertjänsts hälso- och sjukvårdschef Håkan Wittgren. Han menar att rekryteringsresor i Europa, liksom stafettläkare, kan undvikas om landstingspolitiker släpper ideologiska skygglappar. Han argumenterar för införandet av ett kundvalssystem och hänvisar till Norge som ett gott exempel.

Wittgren bortser helt från att det finns många andra skäl till att landsting kan ha svårigheter att rekrytera. Att det är svårare att rekrytera läkare hit till Gävleborgs län än till exempelvis Stockholm, Halland och Östergötland – Wittgrens exempel – har förmodligen med att göra att läkare, lockas av det utbud en relativt stor stad kan erbjuda och inte med införandet av kundvalsmodeller.

På den mer tättbefolkade kontinenten lockar stillheten och närheten till naturen mer än för svenska läkare. De förslag till privatdrivna kliniker vi i vårt landsting får handlar om att landstingsanställda läkare på mindre orter vill etablera sig i våra större tätorter. Motståndet mot att acceptera en sådan utveckling har inte att göra med en skräck för privatdrivna enheter som sådana utan på grund av de svårigheter det medför för möjligheten att erbjuda likvärdig vård i hela länet.

Den norska erfarenheten är inte alls så entydigt positiv som Wittgren gör gällande. När vi slarvigt talar om den norska sjukvårdsreformen avses ett flertal reformer från 1990 till 2005. Enligt patienträttighetslagen från 1990 skulle fylkeskommunerna garantera behandling inom sex månader. Lagen ledde inte till kortare väntetider. Antalet patienter som väntade på behandling ökade från 210 000 år 1993 till 260 000 år 1995. Från juli 1997 används ett prestationsersättningssystem där en del av ersättningen ges efter medicinska prestationer. Det resulterade i allt större underskott i fylkeskommunerna och allt högre statsbidrag.

Till sist blev det ohållbart och 2001 förstatligades den norska sjukhusvården. Man organiserade sig i fem regionala bolag. Samtidigt fick patienterna rätt till en diagnos inom 30 dagar, rätt till nödvändig behandling inom tidsgränser som varierar beroende på diagnos och lagstadgad rätt att välja vårdgivare över hela Norge.

Reformen har haft positiva effekter på väntetiderna. Till stor del beror detta dock på att sjukhusen fått ökade resurser för att klara sitt uppdrag. Det går inte att med säkerhet säga att det är förstatligandet som gett positiva effekter, snarare rör det sig om ökade utgifter. Därför har reformen inte kommit tillrätta med kostnadsexplosionen.

Norska stortinget tenderar att belöna ökad produktion med större anslag vilket lett till en överproduktion i förhållande till beslutade beställningar. De stora underskotten i norsk sjukvård består och staten har inte varit trovärdig i förhållande till kraven på budgetdisciplin.

När det gäller "fastlegereformen" från 2001, som är den reform Wittgren närmast talar om, påminner den om vår svenska husläkarreform med patientlistning hos en läkare. Tillgängligheten på telefon är enligt en undersökning från Telenor 66 procent. 91 procent säger att det var lätt att nå läkare – men det är samma siffra som före reformen!

Någon tydlig upplevd förbättring av tillgängligheten finns alltså inte. Läkartillgången har förbättrats men det är fortfarande väldigt svårt att rekrytera till glesbygden. De fylken som har haft störst behov är de som tjänat minst på reformen, medan storstadslänen är vinnare.

Sammanfattningsvis är Norges erfarenheter väldigt blandade. Sjukhusvården har blivit tillgängligare men till priset av ständigt ökade kostnader. Fastlegereformen förbättrade läkartillgången men inte på ett sätt som var jämnt fördelat över landet. Det finns inget som talar för att en modell med fri etablering och kundvalsmodell förbättrar möjligheten att rekrytera till glesbygden. Snarare talar det mesta för att det skulle leda till en ökad koncentration till storstadsområden och en mer ojämlikt fördelad vård.

Ann-Margret Knapp

Läs Håkan Wittgrens inlägg på vilket denna debattartikel är en replik.

Ann-Margret Knapp
är finanslandstingsråd (s) i Landstinget Gävleborg.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev