Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Funktionshindrade får sen cancerdiagnos”

Publicerad: 11 april 2013, 05:30

Funktionshindrade i gruppboende diagnostiseras cancer i en senare fas än hos övriga medborgare. Personer med LSS-insatser får inte det medicinska stöd som de är berättigade till enligt lag, skriver Karl Grunewald.


Socialstyrelsen har funnit att av dem som får insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, och som får cancer, dör relativt sett dubbelt så många som andra cancerpatienter under en given uppföljningsperiod.

Orsaken till detta är inte känt. Det finns inga undersökningar som visar att frekvensen av cancer skulle vara generellt högre hos dem med betydande funktionshinder. Där­emot framför Socialstyrelsen att det skulle kunna bero på ”att cancern upptäcks i ett senare skede”. Det är väl känt att en tidig upptäckt av de flesta cancerformerna ger en bättre prognos än en senare.

Detta orsakssamband stöds av en särskild studie av bröstcancer som Socialstyrelsen gjort, i vilken man räknar med fyra stadier vad gäller tidpunkten för upptäckt av en cancer.

Hos de allra flesta medborgare sker det i fas ett, men för de flesta med LSS-insatser i en senare fas. Det finns skäl att befara att samma försening gäller en rad andra sjukdomar hos dem med LSS-insatser, där en tidig diagnos skulle kunna förlänga livet.

Sedan tolv år tillbaka har vi inte längre några vårdhem och specialsjukhus för personer med utvecklingsstörning. De har alla ersatts av i samhället integrerade gruppbostäder. Denna förändring som vi, tillsammans med Norge, är ensamma om i världen, har gett oss ett rykte som föregångsland. Men paradigmskiftet från att utvecklingsstörningen behandlades som ett slags psykiatriskt tillstånd till särskilda behov hos en grupp medborgare har inte medfört att dessa personer får de medicinska insatser de har behov av.

Det bor i dag 23 000 personer i LSS-boenden av olika slag, varav något fler än hälften i 2 400 gruppbostäder. De bor där ända från sin ungdom och många har komplikationer till sin begåvningsnedsättning såsom epilepsi, rörelsehinder, beteendestörningar och talsvårigheter. Särskilt svårt har de  att förmedla och definiera upplevelse av smärta och kroppsliga förändringar.

För det kan de vara helt beroende av sin personal, som måste ha tid att iaktta, lyssna och skapa en tillit så att vederbörande vågar berätta. Personalen måste i sin tur få handledning av läkare för att rätt kunna tolka deras symtom.

Den hälso- och sjukvård som kommunerna bedriver i gruppbostäderna sker regelmässigt utan ledning av läkare. Socialstyrelsen har konstaterat att patientgenomgångar är sällsynta och att bristerna för habilitering är alarmerande stora. Läkemedelsbehandlingar som initieras på oklara grunder får stå kvar i decennier.

Det är otvetydigt att de livslångt svårast skadade människorna vi har inte får det medicinska stöd och den service de är berättigade till enligt lag.

Splittringen i ansvaret huvudmännen emellan för hälso- och sjukvården i LSS-omsorger har visat sig vara olycklig och förödande för kvaliteten i omvårdnaden. Först 2007 ingrep regeringen och införde en paragraf i Hälso- och sjukvårdslagen att landstingen till kommunerna ska avsätta de läkarresurser som behövs och att de två huvudmännen ska sluta
avtal om omfattningen av och formerna för läkarmed­verkan.

Jag har försökt skaffa mig en överblick av i vilken utsträckning patient- och läkemedels­genomgångar förekommer i LSS-gruppbostäder med stöd av sådana avtal. Det visar sig att sådana sluts mycket sällan. En del landsting har visserligen tagit med LSS i sitt ramavtal, men endast ett fåtal kommuner har följt upp det med lokala avtal.

Nu ser vi resultatet – flera hundra personer riskerar för tidig död på grund av att landsting och kommuner inte följer vad lagen föreskriver.

Det strider mot riksdagens beslut 1997 att vård av människor med nedsatt autonomi, tillsammans med dem med livshotande akuta sjukdomar, tillhör prioriteringsgrupp ett.

I verkligheten tillhör dessa personer de oprioriterade. Nu måste Socialstyrelsen utfärda föreskrifter och allmänna råd om innehållet i avtalen mellan landsting och kommun och kontrollera att de följs. Detta för oss alla ovärdiga förhållande måste upphöra.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News