Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Fyrkantiga upphandlingar sätter stopp för valfriheten”

Publicerad: 16 september 2013, 05:00

Ett typiskt fel i vården att vi inom professionen tror att vi vet vad patienterna behöver, skriver Ursula Flatters, Vidarkliniken.


Det pratas mycket i dag om fritt vårdval och ökad patientmakt, vilket är väldigt bra. Men tittar man närmare på hur valfriheten förverkligas i upphandlingar och i auktorisation till fria vårdval ser man att valfriheten i många fall haltar betänkligt.

Problemet är att skall-kraven ofta är för standardiserade och detaljerade medan patienternas behov och preferenser i verkligheten ser mycket mer olika ut. Patienten kan ofta inte välja innehåll och inriktning i exempelvis sin rehabilitering. Man kan mest bara välja mellan olika vårdgivare som har samma kompetenser och resurser och som gör i stort sett samma saker.

Alltför detaljerade och fyrkantiga skall-krav är också ett effektivt hinder för utveckling och förnyelse i vården. Vårdgivaren måste allokera så stora delar av sina resurser på ett visst sätt att man i många fall helt enkelt inte skulle ha råd att fortsätta med sin kompletterande och nytänkande inriktning, även om den fungerar bra för patienterna.

Det här slår tyvärr särskilt hårt mot idéburna non-profit-verksamheter, men ytterst är det patienterna som drabbas mest.

Ett exempel på det här är skall-krav på en viss sammansättning i ett vårdteam. Inom rehabilitering krävs ofta att det, förutom läkare och sjuksköterskor, även ska finnas sjukgymnast, psykolog, dietist och kurator. Ett team som ska passa allt och alla. Men så ser inte alls alla patienters behov ut. Många patienter har större nytta av exempelvis en konstterapeut eller en arbetsterapeut än vissa av de nyss nämnda professionerna.

Ytterligare exempel på sådana skall-krav är då rehabiliteringsprogrammen ska innehålla vissa aktiviteter, medan många patienter egentligen mest behöver vila. Eller krav på simbassäng, vilket diskvalificerar ganska många bra vårdgivare med goda alternativ. Eller krav på att det ska vara övernattning och slutenvård, medan många patienter hellre vill ha dagvård och sova hemma. Eller att patienterna ska få gruppterapi och träffa andra i liknande situation, vilket inte alls alla patienter vill.

Det här är bara några exempel på skall-krav som ofta verkar ha utformats utan att ta reda på vad patienterna vill ha, och som allvarligt begränsar mångfalden i vården och därmed valfriheten. Det är ett typiskt fel i vården att vi inom professionen tror att vi vet vad patienterna behöver i stället för att fråga dem.

Hur ska man då göra för att säkra kvaliteten i upphandlingar eller i kvalificeringar till fria vårdval, och samtidigt åstadkomma verklig valfrihet och nytänkande?

Här är förslag på några ­förbättringar i kravspecifika­tionerna:

- Kvalitetssäkra kompetensen, men använd inte onödigt omfattande skall-krav på exakt vilka professioner som måste ingå
i vårdteamet.
- Premiera även utveckling och nytänkande. Inför en särskild del i kravspecifikationer där vårdgivaren får beskriva detta. Det ska ge poäng.
- Efterfråga och ge poäng för förmåga att ge individualiserad vård.
- Basera krav och upphandlingsunderlag i högre grad på vad patienter själva säger att de har behov av. Gör fler patientenkäter eller patientintervjuer kring detta och skapa forum för att diskutera patienternas erfarenheter.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev