Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag28.01.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Ge möjlighet till rätt förklaringsmodell”

Är det bättre att personer med odiagnostiserad adhd dyker upp i vården med sjukskrivningar, depression och alkoholberoende? Det undrar debattörer som reagerat på en krönika.

Publicerad: 14 Januari 2021, 04:55

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Lotta Borg Skoglund, Sara Riggare, Petra Krantz Lindgren, Georgios Karpathakis Jaenson

Foto: Eva Lindblad (Lotta Borg Skoglund), Gabriel Liljevall (Petra Krantz Lindgren), Robert Fröberg (Georgios Karpathakis Jaenson)


Ämnen i artikeln:

AdhdDepressionBeroende

Vi noterar med glädje att frågor kring neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, för närvarande diskuteras flitigt. Under flera års tid har diskussionerna kring NPF dock tyvärr blivit mer och mer polariserade och det gynnar varken personer som lever med NPF, deras närstående, behandlare eller samhället i stort. Ett nyligt exempel på detta är gästkrönikan av Adel Abu Hamdeh i Dagens Medicin nr 50-52/20. 

Vi som undertecknar har en gemensam erfarenhetsbas som är en blandning av egen erfarenhet av att leva med NPF, att vara förälder till någon med NPF samt att diagnosticera och behandla NPF. 

I krönikan drar Hamdeh slutsaten att för att resurserna ska användas optimalt, så bör antalet utredningar av adhd inte tillåtas att öka utan istället fokuseras på dem som har de största svårigheterna. Denna typ av logiska feltänk, att lösningen på problemet med ändliga resurser är att höja trösklarna in i vården, är tyvärr alltför vanligt. 

Som forskning av till exempel Kirova med flera 2019 och Biederman 2018 visar, så har samhället och vården allt att vinna på att fler personer som i dag är o- eller feldiagnostiserade får rätt diagnos och insatser, innan deras problem har hunnit bli så svåra och komplexa att våra allra mest avancerade samhällssystem behöver kopplas in. Förekomsten av adhd i den vuxna befolkningen uppskattades av Polanczyk och kollegor 2014 till mellan 3 och 5 procent. Med tanke på att Socialstyrelsen uppger att prevalensen bland vuxna i Sverige i dag är 1,67 procent så har vi en bra bit kvar innan vi kan känna oss nöjda med vårdens tillgänglighet och detektionsgrad. 

Det talas varmt om vikten av förebyggande arbete i hälso- och sjukvården. Och vi vet att välriktade preventiva insatser kan spara enorma samhällsekonomiska resurser och personligt lidande. Om vi då väljer att spara på kort sikt, genom att försvåra för människor att söka hjälp och få rätt förklaringsmodell, behöver vi vara beredda på att de negativa konsekvenserna på lite längre sikt kan bli stora. 

Forskning av Erskine och kollegor 2014 ger tydliga exempel. Är det bättre att personer med odiagnostiserad adhd dyker upp i vården med återkommande sjukskrivningar, depressioner och alkohol- och drogberoende? Eller att de belastar en redan hårt ansatt primärvård med livsstilsrelaterad somatisk samsjuklighet som rökning, hjärt- och kärlsjukdomar, smärtproblematik eller upprepade livskriser? 

Samhällets mål behöver vara att, genom att ge människor möjlighet till rätt förklaringsmodell, arbeta för att de inte ska behöva vara livstidsdömda till ett liv i kontakt med vård och sociala myndigheter. 

Omställningsarbetet som pågår inom samhället ¬– från ett fokus på vårdinsatser till ett fokus på hälsa – är inte gjort i en handvändning. Det går heller inte att genomföra ensidigt. Vi måste göra det tillsammans. Till skillnad från vad många som arbetar i vården tycks tro, vill människor känna sig självständiga, bygga egenkompetens och hitta hållbara strategier för att leva ett liv så långt bort från vården som möjligt. 

Detta gäller i högsta grad även dem med långvariga sjukdomar och/eller funktionsnedsättningar, något som tydligt framkommer såväl i patientrörelse och i den framväxande spetspatientrörelsen, som i arbetet med utredningen God och nära vård, under ledning av Anna Nergårdh. Vi har alla ett ansvar för att sluta se patienter som ett problem som bara kan lösas av vårdprofessionella och istället, tillsammans, använda våra gemensamma resurser för att skapa ett samhälle med fokus på hälsa. 

 

Lotta Borg Skoglund, leg läkare, specialist i psykiatri och allmänmedicin, medicine doktor, medicinskt ledningsansvarig läkare på Smart psykiatri

Sara Riggare, spetspatient och NPF-mamma

Petra Krantz Lindgren, beteendevetare, föräldrautbildare och NPF-mamma

Georgios Karpathakis Jaenson, grundare av Underbara ADHD och högfungerande adhd-patient

 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll? Klicka här! 

 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

AdhdDepressionBeroende

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev