”Ge vårdpersonalen inflytande och makt över sitt arbete”

Vad är landstingets viktigaste resurs? De anställda. De ställer diagnoser, ordinerar medicin, håller den som är ledsen och rädd i handen, moppar korridorer och mycket, mycket mer. Frågan är därför varför så många anställda i Stockholms läns landsting i dag inte visas den uppskattning de är värda?

I stora delar av sjukvården, inte minst inom akutsjukvården, går personalen på knäna. Barnmorskor hinner inte gå på toaletten då trycket på våra förlossningsavdelningar är så enormt högt. Patienterna får inte den omvårdnad de behöver eftersom sjuksköterskor och undersköterskor inte har möjlighet att hjälpa dem. Stress och tidsbrist sliter och tillåter inte den där extra minuten hos den sjuka eller oroliga. Dåliga löner och villkor gör att fler och fler anställda i vården söker sig därifrån, trots att de egentligen tycker om sina jobb. Detta angår oss alla!

Landstingets borgerliga majoritet är både medveten om och ansvarig för situationen, men har gjort mycket litet för att ta tag i problemen. Kortsiktighet och ideologisk blindhet verkar vara måttstock och inte verksamhetens bästa.

I våras träffade jag en grupp arbetsterapeuter. De känner att kompetensutvecklingen ofta kunde vara bättre och löna sig mer. När de gått en kurs vill arbetsgivaren inte ge dem det lönelyft de förtjänar efter att ha höjt sin kompetens. Arbetsterapi tar ibland tid men är ekonomiskt lönsamt i längden. Vi borde utveckla modeller som gör att arbetsterapeuterna och andra grupper i vårdkedjan får den uppskattning och tyngd de förtjänar. Ska det ske måste både ersättning till vårdgivaren och lönerna till de anställda anpassas bättre efter verkligheten.

Personalens åsikter måste bättre nå fram till tjänstemän och politiker. Det är viktigt. Annars riskerar vi ha ännu mer personal som slits ut och patienter som pressas igenom vårdkedjan likt bilar på ett löpande band. Det kan bli mycket kostsamt i längden.

Det finns så mycket att tag i när det gäller vården i Stockholms län att det är svårt att veta var man ska börja. Jag vill därför lyfta några punkter:

￭ Fler händer i vården – anställ fler!

Det råder i dag både personalbrist och dessutom ofta en planerad underbemanning. Det måste till flera händer i vården. Välfärd måste gå före fortsatta skattesänkningar.

￭ Rätt till heltid och tillsvidareanställning.

Detta måste vara normen i landstingets egna och upphandlade verksamheter. Normen ska inte bara gälla inom vården, utan även inom landstingets andra verksamheter, exempelvis kollektivtrafiken.

￭ Minska detaljstyrningen och låta proffsen vara proffs.

Vi kommer att anställa fler medicinska sekreterare och annan personal i vårdnära miljö som kan avlasta läkare och sjuksköterskor så att de får mer tid för patienten.

￭ Möjlighet till löneutveckling

Alla anställda i vården ska kunna påverka sin lön och göra lönekarriär utan att behöva byta arbetsgivare. Löneutveckling ska ges utifrån tydliga kriterier, där till exempel ansvar, kompetens och vidareutbildning eller yrkesutveckling kan ingå.

Vi kommer att lyssna på de vårdanställdas åsikter om var det behövs mer resurser. För att vårdkedjan ska fungera på bästa sätt behövs inte bara läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Det behövs arbetsterapeuter, sjukgymnaster, läkarsekreterare, biomedicinska analytiker, patienttransportörer, psykologer, dietister, farmaceuter och alla andra yrkeskategorier i vården.

Robert Johansson (S), landstingspolitiker Stockholm