Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

måndag17.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Gör missbruksvården till en valfråga”

Publicerad: 8 juli 2014, 12:04

Genom att organisera om välfärden, ta vara på missbruksutredningens förslag och modernisera lagstiftningen kan beroendevården förbättras, skriver läkarstudenten Benjamin Kalischer Wellander (FP).


Missbruket kostar samhället 150 miljarder kronor årligen utöver det omfattande lidande på individnivå som inte kan prissättas. En adekvat vårdtillgång är oerhört viktig för både den enskildes och samhällets framtidsutsikter. Och det borde vara självklart att varken härkomst, socialt bagage, sjukdomstillstånd eller en sådan banal sak som var man bor, ska få bli avgörande för kvaliteten på vården som ges.

Därför är det oerhört oroväckande att vård av beroendesjukdomar håller lägre kvalitet och tillgänglighet än vård av andra sjukdomstillstånd, att det råder brist på vetenskapligt beprövade behandlingsmetoder på detta område, att vårdtillgängligheten skiljer sig i hög grad mellan olika landsting och kommuner och att vissa missbrukargrupper saknar adekvata stödinsatser.

2012 sände Uppdrag granskning ett reportage om riksdagsledamoten Williams Petzälls tragiska uppgång och fall. När Petzäll avled vid 24-års ålder av en överdos var hans missbruksproblematik vida känd. Reportaget ger en liten inblick i det enorma psykosociala lidande som beroendesjukdomar medför, och hur sviktande samhällets stödinsatser många gånger är. En obekväm fråga infinner sig: Om inte ens en riksdagsledamot kan finna vägen genom samhällets labyrintiska byråkrati mot livräddande stödinsatser och behandling, vem kan då det?

Denna fråga påminner oss återigen om att vi har all anledning att se över den organisatoriska problematiken inom välfärden. Detta gäller framförallt den problematik som beskrivs genom metaforen  stuprör . Stuprören är ett sätt att beskriva onaturliga avgränsningar mellan välfärdssektorerna, som gör dem oförmögna att samarbeta och angripa problem på ett integrerat sätt. Ett exempel på detta är att olika journalsystem ibland används inom ett och samma landsting, vilket markant försvårar utbytet av viktig patientinformation mellan olika kliniker. Just denna sorts problematik drabbade Petzäll i det tidiga skedet av hans läkemedelsberoende eftersom han oförmärkt kunde besöka ett stort antal läkare för att tillskansa sig en mängd recept på narkotikaklassade preparat. Eftersom sammanhållen journalföring saknades kunde ingen enskild läkare överblicka den sammanlagda förskrivna mängden.

För att missbruksvårdens effektivitet och tillgänglighet ska bli likvärdig och fullgod behövs ett gott samarbete med tydlig ansvarsfördelning mellan kommuner och landsting. I dag saknas konkreta direktiv för dessa huvudmäns uppdrag, och ansvaret regleras i stället av de luddiga ramlagarna socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen, HSL. Detta har som följd att kommuner och landsting tolkar sina uppdrag på olika sätt i olika delar av landet. Det måste således lagstiftas om en tydligare ansvarsfördelning, och för kontinuitet och samarbete i missbruksvården måste stuprör inom och mellan landstingen och kommunerna identifieras och rivas.

Petzäll hann under sin tid som politisk vilde lyfta ett antal viktiga vårdpolitiska frågor rörande missbruk. Bland annat påtalade han behovet av större tillgänglighet till metadonprogrammen och vikten av ett nationellt sprututbytesprogram. 2011 offentliggjordes ett slutbetänkande från en SOU-utredning, Bättre insatser vid missbruk och beroende, SOU 2011:35, som kom fram till samma slutsatser. Utredaren slår bland annat fast att Sverige av ideologiska skäl har en missbruksvård som underbetonar läkemedelsbehandling, till exempel metadonprogram. Den befintliga läkemedelsbehandlingen försvåras dessutom genom att kommunen enligt HSL endast får tillhandahålla vård upp till och med en sjuksköterskas nivå. Det ideologiska motståndet mot ett nationellt sprututbytesprogram problematiseras likaså i betänkandet.

Ser man till dessa värderingsgrundade problem inser man att det behövs en naturlig motvikt till politikernas moralism. Läkare och forskare måste komma närmare de beslutsfattande processerna, varför det behöver upprättas enheter för framställandet av vetenskapsgrundat beslutsunderlag och man behöver se till att det finns ett genomtänkt nätverk av remissinstanser. I det nuvarande systemet fångas nästan enbart dem med social problematik upp i skyddsnäten och får vård. Detta är problematisk, dels eftersom dessa personer utgör en liten andel av det totala antalet missbrukare, och dels eftersom vinsterna av behandling statistiskt sett är större bland socialt etablerade personer. Personer med särskilda behov utgör en annan grupp med nedsatt tillgänglighet till den nuvarande missbruksvården. Målgruppsspecifika insatser, till exempel till barn och ungdomar och personer med utländsk bakgrund, behövs.

Missbrukets kostnad, 150 miljarder årligen enligt nämnda SOU-utredning, måste tas på större allvar. Utredningen framlägger sjuttio goda förändringsförslag fördelade på åtta reformområden, samt ett omfattande lagstiftningsförslag. Den nuvarande lagstiftningen tillkom innan läkemedelsberoende och dopningsmedelsmissbruk var aktuella och stipulerar inte ett uttalat ansvar för behandling av dessa tillstånd. Att ta vara på dessa konkreta förslag och verka för en moderniserad lagstiftning för missbruksvård borde sannerligen göras till en viktig valfråga.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev