”Grovt fel att avfärda strålningens effekt på celler”

Fysik och kemi är grundläggande vetenskap. Varje molekyl har ett elektronskikt som utsida, positiva laddningar innanför håller elektronen på plats. Och inkommande elektromagnetisk strålning påverkar elektronernas rörelse, särskilt om svängningsfrekvenserna stämmer överens och det uppstår resonans.

Vid uppvärmning svänger elektronerna starkare, vid nerkylning svagare. Deras energinivå styr kemiska reaktioner, ett exempel är fotosyntesen som gör allt liv möjligt på jorden. Solljuset har svängningar med samma svängningstal som elektronerna i det gröna kloro­fyllet. Resonansen gör att svängningarna omsätts i kemi: det bildas kolhydrater och frisätts syre.

Liknande förhållanden skapar färger när elektronerna i de färgade ytorna tar upp komplementärfärgernas svängningsfrekvenser och värms upp. Och en svart yta värms upp mer än en vit.

I nr 12–13/13 skriver kollegan Arvin Yarollahi om elöverkänslighet. Det   är många som inte tror på elöverkänslighet, och tron styr många   människors föreställningar, många ser lätt det som de tror på och ser   inte lika lätt det som de inte tror på.

Vid slutet av 1990-talet lärde vi känna svid- och brännsjukan framför dataskärmar. Omkring år 2000 upplevde människor problem med bärbara datorer och dect-telefoner.

År 2002 kom TNO-rapporten som i laboratorieförsök visade försökspersoners reaktioner på en strålningsstyrka endast en bråkdel av det officiella gränsvärdet. År 2006 kom resultatet av Reflexstudien som gjordes parallellt av forskare i Finland och ett flertal andra europeiska länder, den gjordes på celler i provrör.

Cellerna visade kemiska skador: DNA-skador, av vilka en viss bråkdel ger upphov till tumörceller. Så om vi läkare ska följa vetenskap och dessutom vår läkaretik gentemot våra patienter, så är det grovt fel att avvisa elkänslighet som ”bara tro”.