Gruppsamtalsmodell kan avlasta trängda husläkare

Storögt läser jag en artikel i Dagens Medicin nr 16/07 med rubriken "Snabbkurs i KBT väcker ilska inom primärvården". Jag föreställer mig genast skaror av upprörda medarbetare från primärvården, viftande med protestlistor och i färd med att uppvakta någon landstingspolitiker. Men det visar sig vara husläkaren Elisabeth Regnér i Täby som är arg över en kommande stor utbildningssatsning inom primärvården i Stockholms läns landsting.

Det handlar om en resursförstärkning i form av metodik för att i gruppform bistå patienter med problem som ofta beskrivs som medicinskt svårförklarade symtomtillstånd, till exempel viss smärtproblematik och stressrelaterad psykisk ohälsa.

Regnér säger om utbildningssatsningen att "det här är respektlöst mot patienterna" och vidare att "det här projektet känns väldigt oseriöst". Ursäkta mig, men jag är ansvarig för utbildningsföretaget Empatica AB , som är den ena leverantören av utbildning, och jag är specialist i psykiatri sedan 1985, expert på psykiatrisk diagnostik, leg psykoterapeut sedan 1991 och handledare i kognitiv terapi sedan 1995. Jag har mångårig och omfattande erfarenhet av att utbilda kognitivt beteendeinriktade terapeuter på alla nivåer. Vidare har jag i anslutning till ett stort forskningsprojekt vid Karolinska institutet ägnat de senaste dryga sju åren åt att på ett grundligt och seriöst sätt utveckla den aktuella metodiken och utbildningsprogrammet. Jag vet vad jag gör, jag sätter inte min yrkesheder på spel utan vidare. Projektet är varken respektlöst mot patienterna eller oseriöst!

Redan rubriken till artikeln torgför på ett provokativt sätt en missuppfattning. Utbildningarna är naturligtvis inte KBT -utbildningar i extrem kortversion. Påståendet är helt enkelt felaktigt. Det framgår tydligt och klart om man sätter sig in i den information som finns att tillgå. Det rör sig om utbildningar som refererar till kunskapsområdet KBT . Skulle jag ge en så kort beskrivning som möjligt skulle jag säga att Empatica erbjuder en utbildning som lär deltagarna grunderna i kognitivt förhållningssätt, att sammanställa och leda grupper i enlighet med utförliga anvisningar i en manual samt att via manualen förmedla kognitivt och beteendebaserad färdighetsträning.

Nästa grova missuppfattning är att det skulle handla om gruppterapi i den form som Regnér beskriver. Det är också ett direkt felaktigt påstående. Av hennes kommentarer kan man sluta sig till att hon tänker på processinriktad gruppterapi. Jag har god förtrogenhet med processinriktad gruppterapi, och delar helt och hållet uppfattningen att det arbetssättet förutsätter höga professionella kvalifikationer, det vill säga legitimation som psykoterapeut med inriktning på grupp. Men det handlar i det här projektet inte om processinriktad gruppterapi! Deltagarna utbildas till att kunna leda manualbaserade och strukturerade grupprogram, ingenting annat.

Regnér är vidare upprörd över att utbildningarna riktar sig till alla kategorier av vårdpersonal. Här har jag svårt att alls förstå problemet. Man hör regelmässigt, och vad jag vet på goda grunder, att husläkare dignar under patientbördan och ett övermått av administrativa åligganden. Vari består då problemet i att paramedicinsk personal utbildas i ett autonomistödjande arbetssätt som dels lyfter fram och utvecklar patienternas egna resurser att hantera upplevelse av ohälsa och konsekvenser av ohälsa och dessutom inriktas på att förändra problematiska copingstrategier som tenderar att vidmakthålla ohälsa? Mycket talar för att den här typen av insatser kan avlasta hårt ansträngda husläkare och vara till gagn för patienterna. Vari består problemet?

Regnér efterlyser kompetenta resurser med genuin (min kursivering) utbildning. Kvalificerade psykologer och socionomer är utmärkta resurser för patienter med psykologisk eller psykosocial problematik av mer betydande och specifikt slag. Det är helt klart angeläget och önskvärt med resursförstärkning i det avseendet. Men det är en helt annan fråga.

De aktuella grupprogrammen är inte i första hand tänkta för dessa patienter. Inriktningen är på sådan problematik där livsstil, levnadsomständigheter och copingstrategier bedöms spela en betydande roll i ohälsan. Det är inte nya behandlingsformer för specifika diagnoser med väl utprövade behandlingsalternativ, snarare program som tar sig an de många patienter vars problem noteras i form av UNS -diagnoser i journalerna.

Jag tycker det är respektlöst och också oseriöst att med så lite på fötterna uttala så stora ord som Regnér gör i artikeln ifråga. Men med lite annan läsart kan jag förstås också se försonligt på en artikel där rubriksättning och idéinnehåll inte ligger så långt från Grönköpings veckoblad.

Jörgen Herlofson

Jörgen Herlofson
är leg psykoterapeut och vd för Empatica.

Dagens Medicin svarar:

Jörgen Herlofson tar till svepande ordkaskader när hans verksamhet blir ifrågasatt. Det finns dock en ärligt menad oro från flera håll när Stockholms läns landsting köper in korta gruppledarutbildningar. I vår artikel tog husläkaren Elisabeth Regnér upp några frågetecken.

Hon hade förtjänat seriösa svar med vetenskapliga belägg och åtminstone någon liten förståelse för att det finns stora brister – och risker – med projektet.

Vem ska avgöra vilka patienter som ska involveras? Vem avgör vilka patienter som behöver kraftigare insatser? Vilken är den vetenskapliga dokumentationen Jörgen Herlofson lutar sig emot när det gäller just den aktuella gruppledarutbildningen ("som refererar till kunskapsområdet KBT ")? Hur sker kvalitetssäkringen? Kritik mot SLL :s upphandling har också kommit från Svenska föreningen för gruppsykoterapi och grupputveckling (läs kritiken i filen nedan).

Per Gunnar Holmgren, chefredaktör

Läs även: Politiskt korrekt - men inte förankrat i vetenskap