”Hälso- och sjukvården måste sätta sexuell rehabilitering på kartan”

Att uppleva sexuell hälsa är betydelse­fullt för alla, men det kan vara en särskild utmaning för den som lever med sjukdom eller funktionsnedsättning. Trots detta är sexuell hälsa ett område som hälso- och sjukvården inte uppmärksammar i tillräcklig utsträckning, och detta särskilt i relation till rehabilitering och habilitering.

Sexuell hälsa definieras enligt världshälsoorganisationen WHO som ett tillstånd av fysiskt, känslomässigt, mentalt och socialt välbefinnande i förhållande till sexualiteten och inte bara avsaknad av sjukdom och skada. Stöd för att finna eller återta sin sexuella hälsa kan handla om kunskap kring hur sexualiteten påverkas av den aktuella sjukdomen eller funktionsnedsättningen eller om mediciner, kompensatoriska åtgärder och hjälpmedel, allt i syfte att erbjuda stöd kring hur en person ska kunna nå en sexuell hälsa utifrån sina behov, möjligheter och önskemål.

Arbetsterapeuter, fysioterapeuter och sjuksköterskor möter personer i alla åldrar och med olika sjukdomar samt funktions- och aktivitetsbegränsningar. Dessa personer har ofta många kontakter med olika vårdinrättningar och professioner, men där sexuell hälsa mycket sällan diskuteras.

Det finns många habiliterings- och rehabiliteringsinsatser som främjar sexuell hälsa. Arbetsterapeuter kan hjälpa till att belysa hur en sexuell aktivitet kan utföras trots nedsatt rörlighet eller för att se vilka hjälpmedel som kan kompensera nedsatt funktion. Fysioterapeuters insatser kan stärka de delar av kroppen som fortfarande kan vara aktiva och förbättras, med fysisk aktivitet, kroppskännedom och rörlighetsträning. Sjuksköterskor kan ge rådgivning om läkemedel, hjälpmedel och andra omvårdnadsåtgärder som kan förbättra sexuell hälsa.

Tyvärr är vår erfarenhet att dessa insatser inte når alla som behöver dem. Detta är något som även bekräftas i Else-Marie Rasmussons avhandling, ”Ingen har nämnt ordet sex” från 2015, som visar att det bland hälso- och sjukvårdens professioner finns en förväntan om att personen själv ska ställa frågor eller själv förväntas veta lösningen på konsekvenser som uppkommer utifrån behandling av diagnos. Dessutom visar ny forskning av Kristina Areskoug Josefsson med fler att det saknas kunskap om sexuell hälsa i hälso- och sjukvårdprofessionernas grundutbildningar.

Detta är något som oroar oss. Det är inte rimligt att främjandet av sexuell hälsa fortsätter negligeras inom såväl hälso- och sjukvårdens praxis som utbildning. Vi anser att ett viktigt steg mot mer jämlika insatser är att definiera sexuell habilitering och rehabilitering. En enhetlig definition från Socialstyrelsen skulle främja införandet av ämnet sexuell hälsa, habilitering och rehabilitering i alla högre hälso- och sjukvårdsutbildningar. Det skulle även underlätta den vetenskapliga kommunikationen och framför allt bidra till att överbrygga de utmaningar vi i dag ser genom att skapa en förståelse för betydelsen av att införliva arbete med information, råd och stöd kring sexuell habilitering och rehabilitering i det kliniska arbetet.

Under 2018 har tre av oss som undertecknat denna debattartikel; Stefan Balogh, Else-Marie Rasmusson och Carina Danemalm Jägervall, på eget initiativ arbetat fram definitioner på området. Sexuell habilitering och rehabilitering beskrivs i dessa som ”samordnade åtgärder för att främja att den enskilde personen, utifrån dennes behov och förutsättningar utvecklar, bibehåller eller återfår bästa möjliga sexuella funktion och sexuellt välbefinnande oavsett funktionsvariation och som ett multidisciplinärt område som ska utgå från den enskildes behov genom tydliga målinriktade insatser där den enskildes inflytande vid planering, genomförande och uppföljning ska beaktas och säkras”. Dessa formuleringar är en viktig början, men de behöver relateras till vedertagna termer.

Alla har rätt till en sexuell hälsa. Det är dags att svensk sjukvård, med socialminister Lena Hallengren i spetsen, sätter sexuell habilitering och rehabilitering på kartan. Det behövs enhetliga definitioner som kan främja praxis, utbildning och forskning och därmed skapa mer jämlika insatser som kan främja sexuell hälsa för alla. Vi kan bidra till det arbetet.

KRISTINA ARESKOUG JOSEFSSON, STEFAN BALOGH, STEFAN JUTTERDAL, IDA KÅHLIN, ELSE-MARIE RASMUSSON OCH CARINA DANEMALM JÄGERVALL