Debatt
”Hur många fler liv ska förloras i väntan på screening?”
Publicerad: 17 mars 2017, 06:00
Bo Karlsson, förbundsordförande ILCO Tarm- uro- och stomiförbundet. Roger Henriksson, chef Regionalt Cancercentrum Stockholm-Gotland. Annika Sjövall, docent och överläkare, Karolinska universitetssjukhuset. Maria Albertsson, professor och onkolog vid Universitetssjukhuset i Linköping.
Allmän screening av tjock- och ändtarmscancer skulle spara 300 liv per år, så vad väntar vi på? frågar fyra debattörer.
Att få brösten undersökta och röntgade regelbundet för att upptäcka bröstcancer är en självklarhet. Ingen ifrågasätter att alla kvinnor i Sverige erbjuds mammografi, en enkel undersökning som sedan den kom igång för cirka 30 år sedan har räddat tusentals liv genom att bröstcancer har upptäckts i ett tidigt skede.
När det gäller tarmcancer, som drabbar 6 000 svenskar varje år och som är den näst mest dödliga cancerformen i Sverige, finns motsvarande undersökningsmetoder tillgängliga för att upptäcka eventuell cancer tidigt. Men det går trögt att införa sådan allmän provtagning, trots att Socialstyrelsen redan 2013 slog fast:
”Ett nationellt screeningprogram beräknas minska dödligheten i tjock- och ändtarmscancer med 15 procent eftersom prognosen är mycket god om sjukdomen upptäcks tidigt. Det innebär att sjukvården skulle kunna rädda ungefär 300 liv varje år.”
Det innebär 1 500 liv för åren 2013–2017. Men under de år som har gått sedan Socialstyrelsen kom med sin starka rekommendation om tarmcancerscreening, erbjuds fortfarande inga sådana undersökningar i 19 av 20 landsting. Undantaget är region Stockholm-Gotland.
Screening för tarmcancer är redan infört i många länder. Förklaringen är förstås de stora positiva effekterna av tidigt upptäckt tarmcancer. 80–90 procent av de patienter som kommer i tid, kan opereras framgångsrikt. Många blir friska och kan gå tillbaka till sitt ”normala” liv igen. I dag finns också goda möjligheter att med behandling bromsa upp sjukdomsförloppet och förlänga livet även för patienter med spridd tarmcancer.
Så varför går det så långsamt att införa ett screeningprogram i Sverige? Kan det vara så att samhället, vården, allmänheten – ja, vi alla – ser på sjukdomarna lite annorlunda? Finns det skillnad i hur mycket vi satsar på till exempel bröstcancer och tarmcancer? Patienter med tarmcancer är i allmänhet äldre och inte lika röststarka i debatten.
Region Stockholm-Gotland har tagit tydlig ställning och har såväl beslutat som infört screeningprogram. Det startade 2008 och sköts av RCC, regionalt cancercentrum, Stockholm-Gotland. Tarmcancerscreeningen omfattar alla mellan 60–69 år. Screeningen baseras på test av blod i avföringen och koloskopi. Provtagningsmaterial skickas ut för hemprovtagning. Att det är denna åldersgrupp som erbjuds testet, beror på att 75 procent av dem som får sjukdomen är över 65 år. 5 procent är under 50 år.
Även i Västernorrland pågår för närvarande diskussioner om att införa tarmcancerscreening motsvarande den i Stockholm-Gotland.
Ett liv förloras för varje arbetsdag som går!
Det pågår en nationell studie för att utvärdera och samla in erfarenheter av olika testmetoder som stöd för ett införande. Här deltar de övriga 18 landstingen med 200 000 testpersoner involverade. Studien, Screesco (Screening of Swedish colons), startade i februari 2014 och förväntas enligt nuvarande plan att slutföras under 2019.
Sedan Socialstyrelsen kom med sin rekommendation 2013 har landstingen haft gott om tid att genomföra studien och parallellt förbereda sig på att starta screening. Vi förutsätter att de 18 landsting som deltar i studien nu är i full gång med förberedelserna så att allmän screening kan påbörjas i samma stund studien avslutas.
Vi vet sedan fyra år tillbaka att det, enligt Socialstyrelsen, handlar om 300 räddade liv varje år.
Ett liv förloras för varje arbetsdag som går!
Nu har det gått fem år sedan Socialstyrelsens rekommendation om allmän screening 2013.
Kommer screening igång 2019 har det gått sju år. Det är många arbetsdagar som hinner passera.
BO KARLSSON, ROGER HENRIKSSON, ANNIKA SJÖVALL OCH MARIA ALBERTSSON