Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Hur vore det om Försäkringskassan bemötte sakargumenten?”

Publicerad: 17 april 2020, 05:00

Det finns inget som hindrar Försäkringskassan att se över hur man tillämpar lagstiftningen, skriver professor emeritus Lars Jacobsson i en replik.


Försäkringskassans tillämpning av sjuk- och aktivitetsersättning har kritiserats under många år, både av läkare och av personer som ”drabbats” av Försäkringskassans beslut. Försäkringskassan har under senare år haft som huvud-argument för sin sak att man följer rådande lagstiftning och att man vill göra rättssäkra bedömningar.

Nu senast har kassans aktuella tillämpning försvarats av Cecilia Udin, nationell försäkringssamordnare för sjukförsäkring på Försäkringskassan, på Dagens Medicins sajt 13 mars, och Michael Boman, nationell samverkans-ansvarig på Försäkringskassan, i DM nr 13/20.

Båda undviker nogsamt att diskutera sakinnehållet i kritiken i min artikel i DM nr 10/20, ”Det är hög tid att rehabilitera Försäkringskassan”, och Börje Löfgrens debattartikel på Dagens Medicins sajt den 12 mars, ”Vår grund för diagnos ifrågasätts av Försäkringskassan”.

Varken Cecilia Udin eller Michael Boman diskuterar enskilda punkter i kritiken, utan hänvisar till lagens krav om att arbetsförmågan ska prövas mot det arbete man hade när man blev sjuk, efter 90 dagar mot samma arbetsplats, men i ett anpassat arbete, och efter 180 dagar om man kan göra något arbete över huvud taget. Man hänvisar till att Försäkringskassan ”arbetar på många olika sätt, och på olika nivåer, med samtliga aktörer i sjukskrivningsprocessen” (Udin).

”De bästa resultaten uppnås när alla aktörer i sjukskrivningsprocessen – arbetsgivare, hälso- och sjukvården, Försäkringskassan och individen själv – arbetar tillsammans” (Boman). Problemet är att kassan mycket sällan bidrar i rehabiliteringsprocessen över huvud taget. Det finns goda exempel lokalt, men generellt bidrar sällan Försäkringskassan aktivt i rehabiliteringsprocessen som det faktiskt är tänkt, och som uppenbarligen centralt placerade tjänstemän tror sker.

Hur vore det om Försäkringskassan bemötte de sakargument som framförs i kritiken mot kassans arbetssätt, exempelvis kraven på ”objektiva” fynd på status vid psykiatriska sjukdomstillstånd, att kassan gör ”försäkringsmässiga bedömningar” – vad det nu innebär – och jakten på ”konkurrerande sjukdomstillstånd” vid bedömning av sjukersättning?

Det är ­bekymmersamt att en myndighet så ofta processar i domstol för att hävda sin beslutskompetens

Kanske mest stötande är att kassan vid omprövning av sina beslut oftast kommer fram till att det första för den aktuella personen negativa beslutet var rätt och att personen i fråga hänvisas till att överklaga i domstol.

Det är bekymmersamt att en myndighet så ofta processar i domstol för att hävda sin beslutskompetens. Hur lätt är det för en enskild person att vinna framgång i en domstolsprocess mot en myndighet som har tillgång till en egen medicinsk expertis och inte minst jurister?

Utan fackets stöd blir det snabbt stora kostnader för den enskilde om hen ska anlita ett eget juridiskt ombud. I fall av osäkerhet borde den bedömning som är mest gynnsam för patienten i fråga väga tyngre än de alternativ som ger ett negativt utfall för patienten. Tyvärr innebär ofta kassans negativa beslut en försämring av patientens sjukdomstillstånd och förmåga att återgå i arbete.

Tillämpning och lagstiftning kräver hela tiden en tolkning av lagen och tolkningen måste ändå utgå ifrån försäkringssystemets centrala uppgift att skydda den enskilda individen, i detta fall mot negativa konsekvenser av sjukdomstillstånd.

Den nuvarande situationen kräver uppenbarligen betydande förändring i lagstiftningen, men i väntan på det är det inget som hindrar Försäkringskassan att se över hur man tillämpar lagstiftningen.

Relaterat material

”Glädjande att sjukskrivning är en del i den medicinska behandlingen”

”Bara vården kan göra den medicinska bedömningen”

LARS JACOBSSON

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev