Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag30.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”I verkligheten stympas stora delar av vården”

Publicerad: 10 Juni 2020, 05:00

Foto: Nils Jakobsson/Bildbyrån

Hur vet vi att vårdens kapacitet inte är överskriden, undrar forskarna Karl Hybinette och Kiku Pukk Härenstam.


I veckor har vi blivit matade med bilden av att covid-19:s framfart i samhället är som ett val mellan två kullar och en linje. Den röda kullen vilken snabbt överskrider den horisontella linjen. Och den blå kullen som aldrig riktigt tycks passera. Det är en modell som på ett mycket påtagligt sätt lyfter fram vårdens stora problem med att definiera gränsen mellan vårdkvalitet och patientsäkerhet.

Det är möjligt att de flesta har förstått kullarnas betydelse vid det här laget. Vi ska hålla oss hemma om vi känner oss sjuka, inte trängas ute i samhället och inte besöka våra gamla och sköra. Då kommer samhällets vårdbehov inte att överskrida vårdens kapacitet och vården kommer inte att kollapsa.

Linjen däremot är lite svårare att förstå då den enligt myndigheternas pressträffar utan närmare specifikation illustrerar vårdens kapacitet. Som insatta i vården inser vi att grafiken skulle kunna representera ett stort antal dolda faktorer. Det vill säga all vård från privat till offentlig, primär till sekundär, barn- och geriatrisk vård samt allt där emellan. Det kan vara antal respiratorer, intensivvårdssjuksköterskor och andningsmasker. Men också mindre akuta saker som tandvård, behandling av smärttillstånd, screening av olika cancerformer eller hur många operationer man kan prioritera bort utan att någon skadas.

I verkligheten kan man fundera på om det inte är vårdplatser för covid-19 och intensivvårdens kapacitet som linjen egentligen syftar till. Tyvärr är informationen inte speciellt tydlig från myndighetshåll, utom i bedömningen om att man konsekvent tycks ha en viss överkapacitet i antal vårdplatser och därmed håller sig under den. I brist på en tydlig definition av vad som är en accepterad kvalitets- och säkerhetsnivå är denna linje öppen för manipulation. Om nu myndigheterna inkluderar ett okänt antal faktorer i sin definition finns en påtaglig risk att tolkningen av innehållet bakom linjen kan ändras ifall det inte passar grafiken.

Procrustes är en välkänd figur inom den grekiska mytologin. Generöst bjuder han in förbipasserande till att spendera en natt i hans gästsäng. Sängen han erbjöd tycktes däremot aldrig riktigt passa hans besökare och med hjälp av tortyrliknande metoder som sträckning och stympning anpassade han deras längd. Man kan bara spekulera i hans motiv. Kanske han bara överväldigades av ett behov av att vara sina gäster till lags så att han inte såg de smärtsamma konsekvenserna av sina metoder? I vetenskapsteoretiska diskussioner använder man ibland termen ”prokrustessäng” för att illustrera hur man riskerar att våldföra sig på (anpassa) sina data för att passa i en specifik modell eller tes.

Bilden av två kullar och ett streck är ett utmärkt exempel på hur man kan våldföra sig på en mycket komplex verklighet med hjälp av illustrerade förenklingar. Som man använder bilden i dag kommer aldrig den blå kullen att överskrida strecket för vårdens kapacitet. Vi kommer inte någonsin att befinna oss i den röda kullen. Man märker nämligen inte om strecket byter betydelse och spårlöst förflyttar sig uppåt för att undvika att bli överskriden av den blå kullen. Genom att våra myndigheter är konsekvent ospecifika i vad som klassificeras som överskriden kapacitet kommer vården att fortsätta tvingas prioritera hårdare i det fördolda. Det vill säga att sänka kraven på kvalitet och öka riskerna för dess medarbetare och patienter. Linjen och den blå kullen kommer att förbli meningslösa utom som en ytlig analogi för en slags logisk sanning. Om man inte överskrider strecket är man under det. Det som nu avgör om vi befinner oss på den blå kullen är att vi har bestämt att linjen för vårdens kapacitet inte är överskriden. Hur vet vi det? Och hur vet vi då att vi inte är i det röda?

I verkligheten stympas stora delar av vården för att andra delar skall kunna passa in i den prokrustiska modellen. Vi läser om personal som vittnar om att man är på väg att gå under och patienter som prioriteras bort från livsviktig vård som man hade haft tillgång till för en månad sedan.

Dagens situation är resultatet av en långsam erosion av den överkapacitet som behövs för att kunna möta de plötsliga skiftningar i behov av hälso- och sjukvård som uppstår även i normalt läge. Det finns en relation mellan godartade och elakartade anpassningar som behöver diskuteras i lugnt läge. Samhället behöver en mer nyanserad bild av situationen för att kunna förstå de långsiktiga effekterna av att spara in på vårdens så kallade överkapacitet. Visualiseringen och sättet att tänka skulle kunna förtydligas genom definitioner av vad linjen står för. Definitioner som är förankrade i data och därmed kan användas operativt som ett mått på hur anpassningarna påverkar förutsättningarna för god och säker vård – då skulle de vara ett stöd. Redan nu under pågående epidemi.

KARL HYBINETTE, KIKU PUKK HÄRENSTAM

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev