Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Ideologiskt tyckande styr psykiatrin

Publicerad: 28 november 2007, 05:02

Ett antal högröstade personer tillåts praktisera rena irrläror, skriver två ledamöter i socialutskottet.


”Psykisk hälsa” är enligt FN: s världshälsoorganisation WHO ”ett tillstånd av välbefinnande, i vilket en människa förverkligar sina färdigheter, kan hantera livets normala påfrestningar, kan arbeta produktivt och fruktbart, och är i stånd att bidra till sitt samhälle.”

Enligt den senaste folkhälsorapporten har mer än var fjärde svensk problem med sin psykiska hälsa. Också bland barn och ungdomar är psykiska och psykosomatiska problem synnerligen vanliga. Med den psykiska ohälsan är det som med vädret. Alla pratar om det, men ingen gör något åt det.

Under bara några få veckor i slutet av sommaren levererade Socialstyrelsen dock två tunga rapporter om psykiatrins obestånd. Den första handlar om oförmågan att med dagens strukturer för den psykiatriska vården rå på den vanligaste dödsorsaken för personer mellan 18 och 44 år, nämligen själv­morden. Den andra är en svidande kritik mot stat, landsting och kommuner i att de satsningar som hittills gjorts knappast alls medfört några förbättringar för psykiatrins patienter i stort. I kölvattnet har följt en intensiv debatt under hösten som böljat från högt till lågt, antingen finns en kris i psykiatrin eller så finns den inte.

Vi anser att man nu bör skifta fokus från bristerna i ekonomin för psykiatrin till de långt viktigare strukturella problemen i fältet. Det vänsterpolitiska etablissemanget har tidigare närmast förnekat psykiatrins strukturella kris, kanske mycket på grund av att en lösning av denna kräver många fräscha icke-socialistiska grepp. Alliansregeringen har därför en viktig uppgift – utöver den nödvändiga ”akutinjektionen” av minst 1,2 miljarder kronor inom de närmaste åren.

För det första måste det skapas fundamentala attitydförändringar hos såväl politiker som allmänhet till psykiatrins behov av reformering. Ett sådant samlat koncept har ännu inte förts fram i debatten. Förklaringen kan vara att det kräver en kombinerad yrkesmässig och politisk analys av problembild och problemlösning, åtminstone när den senare handlar om politisk styrning och politiska åtgärder.

I fokus för detta engagemang måste vi vara lyhörda för brukares och anhörigas sedan länge framförda men negligerade synpunkter. Detsamma gäller för ohörda synpunkter från den kompetenta fackpsykiatrin, som ofta på ett otillbörligt sätt har fått stå tillbaka för dåligt underbyggda påståenden av typen allmänt tyckande med inte sällan tveksamma ideologiska idiom som grund för, ibland, rent ansvarslösa uttalanden.

Vår analys av nu rådande men radikalt felaktiga attityder, och som förlamat svensk psykiatri under decennier, följs av förslag till lösningar som kan sammanfattas i tre huvudpunkter:

¤God tillgänglighet till fackkunskap premieras inte. Vården styrs i dag av landstingsekonomi  – och inte av kvalitet i uppnådda vårdresultat. Att möta problemet med orimliga väntetider är en patetiskt insiktslös politik men innebär också en djup tragik för de drabbade och deras anhöriga. En lättillgänglig och fackkunnig öppenvård är den självklara lösningen för den volymmässigt totalt dominerande lätt- till medeltunga psykiatrin. Felaktiga, uteblivna eller fördröjda åtgärder leder ofelbart till svår, dyr och slutenvårdskrävande psykiatri. Det som krävs i denna vård är inte i första hand dyra apparater eller påkostade lokaler, utan rätt kunskapsmassa hos och rätt incitament till vårdgivarna.

¤Ideologiska föreställningar går före belagd sakkunskap och egen klinisk erfarenhet. Detta präglar psykiatrin långt mer än andra medicinska discipliner. Trots att en gedigen och snabbt växande kunskapsmassa finns att tillgå, tillåts ett antal högröstade personer praktisera rena irrläror. Det är hög tid att ansvariga politiker, media och andra kommunikatörer tydligt tar avstånd från den flora av obestyrkta och ibland förmodligen skadliga behandlingar som alltför ofta tillåts breda ut sig. Om ingen sådan markering görs, kommer dugliga och kunniga personer att fortsätta fly från den psykiatri som så väl behöver dem. Stora satsningar på ny evidensbaserad och långvarigt kliniskt erfarenhetsbaserad kunskapsuppbyggnad är en politisk nödvändighet i dag om förfallet inom psykiatrin ska hejdas och vändas till utveckling.

¤Incitamenten för den sakkunniga vårdgivaren är alltför svaga, och ibland till och med kontraproduktiva. Med en ekonomistyrd vård, det vill säga en som vårdar landstingets budget snarare än de psykiskt sjuka, ser den politiska ledningen varje patient som en belastning och en kostnad i systemet. I stället borde varje patient ses som en utmanande källa till inspiration för hur yrkesskicklighet och klinisk erfarenhet kan hjälpa en medmänniska till ett bättre och friskare liv. En sådan hjälp genererar dessutom för oss alla i slutänden en ekonomisk vinst. Den vård som bedrivs med någon annan än landstinget som huvudman erbjuder ungefär dubbelt så mycket ”patientrelaterad tid” som den offentligdrivna vården. Detta betyder ingalunda att den offentligdrivna vården behöver vara dålig eller omotiverad. Men det säger något om att fördelningen mellan olika arbetsgivaralternativ för fackpsykiatrin måste vara betydligt rimligare än i dag.

Till detta behöver läggas att den psykiska folkhälsan lyfts som ett möjligt tolfte folkhälsomål, och att man i konsekvens därmed bör satsa mer offensivt än tidigare på att förebygga psykisk ohälsa, främja psykisk hälsa, förbättra utbildning och vidareutbildning i psykiatri och prioritera psykiatrisk forskning.

Det är vår övertygelse att alliansregeringen har förmåga till insikt och därmed till en nödvändig attitydförändring för att långsiktigt reformera den sjuka svenska psykiatrin. Det bästa ledarskapet visas genom att låta rätt personer göra rätt saker på rätt sätt. Skapa de attityder som krävs för att kvaliteten i det intima, unika vårdmötet mellan den vårdsökande och den som förmedlar kunskaps- och erfarenhetsbaserad vård kan bli så bra som möjligt. Det är det politiska ledarskap vi vill se komma till stånd – ett ledarskap som har potential att äntligen reformera psykiatrin i enlighet med intentionerna i den stora nationella psykiatrireformen för tolv år sedan.

Men har vi råd med detta? Vi tycker att en långt rimligare fråga lyder: Har vi råd att låta bli?

Finn Bengtsson, Lennart Levi

Finn Bengtsson
är med dr, professor i psykiatrisk behandlingsforskning, och riksdagsledamot (m).

Lennart Levi
är med dr, professor emeritus i psyko­social miljömedicin, riksdagsledamot (c).

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News