Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Ifrågasätt själviska nedfrysningar!

Publicerad: 6 december 2011, 10:42

I artikeln om social äggfrysning lämnar artikelförfattarna en rad avgörande frågor obesvarade.


Vilken människosyn ligger som grund för ett förslag där ett mänskligt ägg ses som något att använda för ”social äggfrysning för ökad jämlikhet”? Blir inte ett framtida barn reducerat till ett medel för jämställdhet mellan könen och parets personliga intresse av att få barn? Är det verkligen barnens bästa och dess framtida intressen man vill tillvarata, eller är det de vuxnas egna behov som förslaget avser?

Vidare väcker artikeln frågor kring kostnader för ”social äggfrysning”. Vem ska betala – paret eller samhället? Vad händer med de ägg som inte blir ”använda” av kvinnan som valt att frysa dem? Finns det forskningsintressen som artikelförfattarna kan tänkas ha avseende de ägg som blir över?

Artikelförfattarna menar kanske att påståendet att den ”bioteknologiska utvecklingen ligger långt före etiska frågor och kommande lagstiftning” skulle rättfärdiga att man inte adresserat dessa självklara frågor i artikeln. Påståendet är felaktigt; redan för över 200 år sedan formulerades principer som är fullt applicerbara även inom dagens bioteknologi.

Den princip vi syftar på – som spänner både över den personliga och den allmänna sfären när det gäller människan – är humanprincipen: ”Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i såväl din egen som i varje annan person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål”.

Har man detta i åtanke och inte bara ett ”jämlikt förhållande avseende fertilitetsbevarande åtgärder mellan kvinnor och män”, blir det ohållbart att argumentera utan någon som helst etisk reflektion.

Propagerar man för att öppna för möjligheten att kunna frysa ner ägg av i grunden helt själviska orsaker – inte på grund av sjukdom eller inför behandlingar – innebär det att man dessförinnan måste tänka igenom förslagets konsekvenser: kostnaderna och de resurser som tas i anspråk, samt kommande barn, som torde ingå i samlingsbegreppet ”mänskligheten”.

Vill författarna ta omspännande, etisk hänsyn till kommande barns rätt att vara mer än ett resultat av en möjlighet för parets ”personliga utveckling” och ”jämställdhet” samt föra en diskussion om prioritering av våra resurser inom vården, bör de först besvara de nu ställda frågorna på ett moraliskt hållbart, tillfredställande sätt.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev