Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag14.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Inför donation efter hjärtdöd”

Publicerad: 25 Februari 2014, 07:12

När organ ska doneras kan åtgärder sättas in som sätter i gång cirkulationen i hjärnan hos den döda. Men den dödförklarade hade inte kunnat överleva, skriver Göran Settergren, pensionerad anestesiolog.


Donations- och transplantationsutredningen (S 2013:04) ska bland annat utreda om donation av organ ”after cardiac death” (efter hjärtdöd) kan bli aktuell i Sverige. Detta aktualiserar flera frågeställningar i samband med att patienter dör och dödförklaras.

Ett hjärtstillestånd behandlas, om inte patienten på grund av sjukdom eller hög ålder, befinner sig i livets slutskede. Behandlingens mål är att hjärtat ska börja slå igen, patienten återfå medvetandet och fortsätta leva. Därför komprimerar man hjärtat rytmiskt, lungorna ventileras, farmaka tillförs intravenöst och, viktigast av allt, man stimulerar hjärtat elektriskt för att bryta ett kammarflimmer, det vill säga man försöker defibrillera.

Lyckas man, återfår patienten hjärtaktivitet och kan utan att hjärtat komprimeras upprätthålla blodtryck och cirkulation. Misslyckas det, ökar man doseringen av farmaka och styrkan i den elektriska stimuleringen. Om upprepade försök att defibrillera misslyckats – trots optimal behandling – måste man till slut ge upp och avsluta behandlingen. Hjärtstilleståndet karakteriseras då som ”inte behandlingsbart”. Så länge hjärt-lungräddningen pågick cirkulerade syrehaltigt blod genom hjärnan. Patienten levde. När man avslutade hjärt-lungräddningen upphörde blodcirkulationen till hjärnan och patienten dog.

En patient, som på sjukhus drabbas av hjärtstillestånd, som visar sig vara icke behandlingsbart, kan eventuellt donera organ – inte hjärtat – men njurar, lever etcetera. För att detta ska bli praktiskt möjligt måste man för det första känna till patientens inställning till donation. Det kan bli fallet, om det i framtiden obligatoriskt ingår i rutinerna vid inskrivning av alla patienter att läkaren frågar om patientens inställning till organdonation och att svaret antecknas på det armband av plast, som alla patienter bär under hela vårdtiden, och som bland annat innehåller namn, födelsetal och födelsenummer. Denna rutin behöver bara gälla de sjukvårdsinrättningar som har operationsavdelning och övriga resurser för att kunna genomföra omhändertagande av avlidna organdonatorer.

Om man, sedan hjärtlungräddningen har avbrutits, finner att patienten inte velat donera sina organ, blir handläggningen som den är i dag. Tidpunkten för dödsfallet har antecknats, nu informeras anhöriga som får ta farväl, varpå den döda kroppen flyttas till bårhus i avvaktan på begravning.

Om patienten var positivt inställd till att bli organdonator, är situationen en annan. Hjärt-lungräddningen har avbrutits, patienten har dödförklarats och tidpunkten har antecknats. För att den dödas organ ska fungera på bästa sätt efter transplantation återupptas åtgärder, som ingår i hjärt-lungräddning, men man försöker inte defibrillera hjärtat. Detta innebär att cirkulationen av syrehaltigt blod i den döda kroppen kommer i gång – även i hjärnan.

Detta kan förvisso uppfattas som problematiskt. Skulle den dödförklarade patienten kunna överleva? Svaret är nekande. Patienten dog, när försöken att defibrillera avslutades eftersom ytterligare försök var dömda att misslyckas. Patienten dog av sin grundsjukdom. som ledde till hjärtstillestånd, som man inte lyckades behandla. När man avbröt försöken att defibrillera fastställde man tidpunkten för dödsfallet. Detta gäller oavsett om patienten var beredd att donera organ eller inte.

Donation efter cardiac death bör enligt min mening införas i Sverige, vilket skulle kunna öka antalet transplantationer.

Relaterat material

Donation från hjärtdöd inte ett etiskt problem

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev