”Inför en kognitiv gräddfil på akuten för multisjuka äldre”

”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården” står det i hälso- och sjukvårdslagen, kapitel 3 paragraf 1.

Och vilka är dessa? Jo, de allra sjukaste äldre som bor på så kallade särskilda boenden, säbon. De flesta lider inte bara av kroppsliga sjukdomar och skörhet, utan även av kognitiva störningar – det vill säga nedsättningar av minne och intellekt – eller demens. Många behöver hjälp med måltider, förflyttningar och toalettbesök.

Läs mer: SNS-rapport: Oplanerade återinläggningar ökar

När de dessutom drabbas av ytterligare någon sjukdom, till exempel en lunginflammation eller en höftledsfraktur, är det vanligt att även det kognitiva tillståndet förvärras och övergår i ett akut förvirringstillstånd ovanpå det redan allvarliga tillståndet. Det är dessa människor som har det största behovet och de ska ha företräde till en välfungerande sjukvård.

Men det fungerar inte på det viset. Dessa svårt sjuka patienter är inte särskilt välkomna på akuten och hamnar lätt sist i kön. Man kan till och med få höra att de ”stjäl resurser” från de ”riktiga” patienterna.

Att låta en multisjuk och kognitivt sviktande äldre människa ligga i timmar i en stökig korridor för tankarna till misshandel. Den miljön är direkt skadlig för denna grupp. Akutpersonalen tycker ofta att patienterna borde skötas på sitt säbo, men där finns inte resurser för kvalificerad akutvård, kanske inte ens syrgas.

Covidpandemin visade tydligt vad alla inblandade redan visste, nämligen att Sveriges säbon har på tok för låg bemanning av läkare, sjuksköterskor och omvårdnadspersonal. Många har ropat efter ny lagstiftning, men behövs det?

Säbo drivs på uppdrag av eller i regi av kommunerna som ansvarar för vården upp till och med sjuksköterskenivå. Landets säbon har svårt att rekrytera utbildad personal. Många är invandrare, visserligen med stor respekt för äldre, men inte sällan med bristande kunskap i svenska. Kommunerna har medicinskt ansvariga sjuksköterskor, masar, som ska bevaka att allt går rätt till. Kommunerna får inte anställa läkare. Det är regionerna som ska se till att det finns tillräckligt med läkare på säbo. Det har de sällan gjort. Läkare kommer ofta till säbo med glesa intervall och har en sittrond med sjuksköterskan, men träffar patienterna som hastigast. Det verkar finnas en omvänd korrelation mellan hur många sjukdomar man har och hur mycket läkartid man får. Patienter kan skickas ensamma i ambulans till akutmottagningar medförande knapphändiga anteckningar utan ha träffat en läkare. Hur ska läkaren på akuten kunna göra en vettig bedömning utan den information som bara finns på patientens säbo?

Vid andra allvarliga tillstånd som svåra bröstsmärtor och stroke förbereds patienten redan i ambulansen och tas emot direkt av ett kompetent team, ofta med utmärkt resultat.

Hur skulle det akuta omhändertagandet av de svårast sjuka äldre kunna bli lika bra?

Först måste regionerna se till att säbo får mycket bättre tillgång till läkare. När en boende blir akut sjuk måste en läkare göra en noggrann undersökning på plats, inte en fem minuters telefonkonsultation. Patient och personal ska intervjuas, journaler ska läsas och alla läkemedel gås igenom samt eventuella anhöriga kontaktas. En sådan undersökning måste få ta tid i anspråk.

Läkaren ska kunna beställa prover och undersökningar, så att de kan göras direkt vid ankomsten om patienten behöver komma till sjukhus, och all information ska följa med. Gärna en personal eller anhörig också.

På sjukhuset ska patienten komma in direkt i ett rum som vi kan kalla ”kognitivt rum på akuten” och undersökas omgående. Det kognitiva rummet ska innehålla vanlig medicinsk utrustning, men vara lugnt, med färger, former, ljud och ljus anpassade för att ge stöd vid kognitiv sjukdom. Hjälpmedel som bildstöd och hörselhjälpmedel ska finnas. Patienten ska ha en bekväm säng och inte en hård brits där hen får liggsår. Toalett och badrum ska finnas i direkt anslutning. Om patienten efter bedömning behöver stanna på sjukhus ska vårdplats ordnas direkt. Om behandling ska ske på säbo bör patienten få komma tillbaka efter noggrann skriftlig och muntlig överrapportering.

Behöver vi verkligen vänta på ny lagstiftning? Varför inte bara sätta fart och använda den vi redan har? Ge företräde till dem som har det största behovet av hälso- och sjukvården!

* Regionerna måste tilldela säbo tillräckliga läkarresurser.

* Akutmottagningarna måste införa en kognitiv gräddfil!

* Kommunerna måste förbättra personalsituationen på säbo, förslagsvis genom högre bemanning, mer internutbildning och svenskundervisning till alla som behöver.

Karin Sparring Björkstén, leg läkare, med dr, specialist i allmän psykiatri, geriatrik och äldrepsykiatri samt docent i äldrepsykiatri

Liselotte Björk, ordförande Demensförbundet, undersköterska, demensvårdsutvecklare

Kerstin Fälldin, socionom inom överförmyndarverksamhet

Sarantos Stasinakis, ordförande i Svensk förening för äldrepsykiatri, leg läkare och specialist i psykiatri

Noomi Hertzberg-Öberg, Silviasjuksköterska och specialistsjuksköterska i geriatrik, ledamot i Demensförbundets styrelse