Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Inför obligatorisk fortbildning av läkarna

Publicerad: 23 juni 2009, 11:57

Bristande kunskap och bristande förmåga till kritisk granskning går att åtgärda, anser Tore Scherstén.


Många förklaringar har lämnats till den medicinska ”kunskapens” relativt snabba variation – gäller nu, borta i morgon. Observationer leder till en hypotes, som vid en första prövning tycks stämma, men när ny information tillkommer måste den förkastas. Trots allt är det så att för varje hypotes som visar sig vara korrekt finns det ett stort antal felaktiga. Så oddsen är emot att en ny hypotes ska vara sann.

Innan en ny hypotes blir bakgrund till en medicinsk rekommendation krävs oftast att den har fått stöd av epidemiologiska data. Från mitten av 1900-talet användes epidemiologin mest för att förklara förekomsten av folksjukdomar, speciellt hjärt-kärlsjukdom och cancer. Vid dessa studier följer forskarna retrospektivt eller prospektivt livsstilsfaktorer och sjukdomsförekomst i och mellan populationer. Statistiska samband föder spekulationer och tas inte sällan för att vara kausala.

Många framstående epidemiologer har varnat för sådana antaganden. David Sackett, Oxford University, har till exempel speciellt understrukit risken för sådana slutsatser som underlag för rekommendationer i preventiv medicin.

Vad är då orsaken till den för­villande och förvirrade debatt som nu förs bland annat kring kost och hälsa och till den humanitärt och monetärt kostsamma övermedicineringen av framför allt äldre? Det beror nog mest på bristande kunskap och bristande förmåga till kritisk granskning av litteraturen hos de rapportörer som ligger bakom rekommendationerna.

Går det då att förbättra situationen? Ja, jag tror faktiskt det. Det är ju främst läkarkåren som ligger bakom rapporterna, oberoende av om de kommer från enskilda individer, grupper eller myndigheter.

Efter läkarexamen får läkarna en mycket begränsad fortbildning. Kunskapsmassan från studietiden har i många avseenden en förhållandevis kort överlevnad. Någon systematiskt upplagd fortbildning sker inte. Den uppdatering av kunskaperna som ges är i stor utsträckning från enstaka konferenser och från läkemedels­företagens representanter. Framför allt har man intryck av att det brister i uppföljning av kunskaperna inom de basala ämnesområdena, fysiologi, biokemi och farmakologi, kunskaper som är en förutsättning för att kritiskt granska och värdera medicinska rapporter.

I USA har American Medical Association, AMA, organiserat en systematisk uppdatering av läkarnas kunskaper genom Continuing Medical Education, CME, – en organisation, som ger läkarna möjlighet att följa med i den medicinska utvecklingen.

En motsvarande organisation i Sverige, dock organiserad något annorlunda, vore önskvärd. I USA sponsras utbildningen av läkemedelsbolag och liknande. För vår del bör utbildningen vara helt frikopplad från kommersiella intressen. Ansvaret för finansieringen bör tas av staten genom en förstärkning av resurserna inom de prekliniska ämnesområdena och av landstingen genom att betala för att skicka läkarna på vad som bör vara obligatoriska kurser. Efter läkarexamen borde samtliga obligatoriskt genomgå en sådan ”halvsulning” vart femte år.

Jag är övertygad om att en sådan organisation och obligatorium skulle innebära inte enbart kvalitativa och humanitära vinster utan även ekonomiska.

Tore Scherstén

Tore Scherstén
är professor emeritus i kirurgi och har varit huvudsekreterare i före detta Medicinska forsknings­rådet.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev