Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Inför rätt till aktiva insatser i tid”

Publicerad: 20 juni 2014, 07:55

Bra rehabilitering är lönsamt både mänskligt och samhällsekonomiskt. Nu behöver villkoren förbättras, skriver Ingrid Burman och Stefan Jutterdal.


Den som drabbas av sjukdom eller skada önskar inget hellre än att återfå hälsan och har vanligtvis mycket starka drivkrafter att förbättra sin situation och arbetsförmåga.

En sådan person måste ofta ha tidiga och omfattande insatser, medan människor med kroniska sjukdomar eller varaktiga funktionsnedsättningar kan behöva återkommande och livslång rehabilitering. I Sverige är ansvaret för rehabilitering fördelat på olika aktörer.

Den medicinska rehabiliteringen är hälso- och sjukvårdens ansvar, den sociala är kommunernas ansvar och den arbetslivsinriktade är Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens ansvar. Vad gäller den hälsoinriktade rehabiliteringen föreskriver hälso- och sjukvårdslagen att landstingen ska erbjuda sina invånare habilitering, rehabilitering, hjälpmedel och tolktjänst, men det praktiska samordningsansvaret ligger på de självständiga kommunerna och landstingen som utarbetar egna rutiner och principer för verksamheten.

Det säger sig självt att det fragmenterade ansvaret kan leda till att människor faller mellan stolarna och att rehabiliteringen kan haverera när en person är i behov av olika former av rehabilitering samtidigt. Det resulterar också i olikheter när det gäller vilken rehabilitering som erbjuds den enskilde individen.

Det är dock inte bara de varierande möjligheterna att över huvud taget få rehabilitering som kan ställa till problem för individen. År 2008 infördes den så kallade rehabiliteringskedjan som bland annat innebär att den som blir sjukskriven efter 90 dagar ska prövas för nya arbetsuppgifter på sin arbetsplats och efter 180 dagar mot annat arbete på arbetsmarknaden.

Efter 366 dagar upphör sjukpenningen helt (kan dock förlängas till 550 dagar). Det stora bekymret med dagens tidsgränser är att de är statiska; de inträ ar efter ett visst antal dagar oavsett vilka insatser som den sjukskrivne fått för att faktiskt bli bättre. Handikappförbunden menar att en rätt till aktiva rehabiliteringsinsatser måste kopplas ihop med tidsgränserna inom rehabiliteringskedjan.

Tidsgränserna blir då en garant för att individen får den rehabilitering hon borde ha rätt till, inte ett hot om att kastas ut ur socialförsäkringssystemet.

Enligt en undersökning från 2014 bland Handikappförbundens 37 medlemsförbund uppskattar 63 procent av förbunden att alldeles för få av de människor bland förbundets medlemmar/ målgrupper som har behov av rehabilitering, får den rehabilitering som de behöver. 63 procent svarar också att alldeles för få av medlemmarna/målgrupperna får ändamålsenlig, rätt form av rehabilitering, det vill säga rehabilitering som är sammanhållen och koordinerad, och som hjälper individen på det mest adekvata sättet.

Handikappförbundens enkätsvar ligger i linje med en tidigare kartläggning gjord av Socialstyrelsen, som uppskattar att behandlingen motsvarar 60 procent av behovet.

Bra rehabilitering är lönsamt både mänskligt sett och samhällsekonomiskt. Nu behöver villkoren för rehabilitering förbättras så att fler kan komma tillbaka till arbetsliv, studier eller annan sysselsättning, i stället för att bli utförsäkrade.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev