Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Inget medicinskt segertåg för Nightingale

Publicerad: 3 februari 2009, 15:41

Författarna till ”Salvekvick och kvacksalveri – alternativmedicinen under luppen” kommer med en mängd felaktigheter och missuppfattningar, skriver Åsa Moberg.


Det finns religiösa fundamentalister och det finns vetenskapsfundamentalister. Till de senare hör Simon Singh och Edzard Ernst, som skrivit boken Salvekvick och kvacksalveri – alternativmedicinen under luppen (Leopard förlag).

Det är obegripligt att Martin Ingvar och Mats Lekander, som leder Osher centrum för integrativ medicin vid Karolinska institutet, i ett svenskt förord går i god för författare som redan i förordet på sex ställen lovar att presentera ”sanningen”. Bokens första mening lyder sedan: ”Den här boken handlar om att slå fast sanningen om den alternativa medicinen.”

Lönar det sig att diskutera med människor som tror sig veta sanningen? Historiska fakta hanterar de hur som helst. Av de sidor (39-43) som handlar om Florence Nightingale framgår att herrarna har insett hennes storhet, men i övrigt missuppfattat allt. De ger en helt felaktig version av hur hon började arbeta i sjukvården:

”Hennes föräldrar blev bekymrade, eftersom sjuksköterskor enligt allmän uppfattning var klent utbildade, lögnaktiga och ofta berusade, men det var just precis sådana fördomar som Florence ville krossa. Tanken att Florence skulle vårda sjuka i England var anstötlig nog, och föräldrarna måste ha blivit skräckslagna över hennes beslut att vårda sjuka och sårade på Krim.” (sidan 40)

Men ”fördomarna” var i själva verket fakta om yrkets status. Out­bildade var sköterskorna, eftersom det inte fanns någon utbildning innan Nightingales skola öppnade 1860. I Sverige startades utbildningen i slutet av 1860-talet av Emmy Rappe, den första svenska eleven i London.

Smuts och alkohol präglade sjukhusmiljön, alkohol var medicin, bedövningsmedel och berusningsmedel, för både personal och patienter. Sjukhusen var få, smutsiga och livsfarliga för de fattiga stackare som hamnade där. The nurses, på svenska sjukhuspigorna, hade lägsta tänkbara status. De betraktades som prostituerade. De stod till sina manliga överordnades (och ibland även patienternas) förfogande sexuellt.

Florence Nightingales föräldrar skulle enligt Singh och Ernst ha blivit skräckslagna när hon reste ut i Krimkriget. Även det är fel. När hon efter ett års arbete i London fick i uppdrag att organisera sjukvården i kriget blev hon nationens hjältinna och sin familjs stolthet. Detta framgår av alla källor om Nightingale. Men de sanningsälskande författarna lyckas missförstå även fortsättningen. De skriver:

”Vetenskapliga tester ger resultat som inte går att bortförklara, ett skäl till att en så relativt okänd person som Florence Nightingale – en ung kvinna som stod utanför institutionerna och ännu inte gjort sig ett namn – kunde bevisa att hon hade rätt och att maktens män hade fel.”

Hon utförde inga ”vetenskapliga tester”. Däremot blev hon under Krimkriget den näst drottning Victoria mest kända kvinnan i världen. Drottningen beundrade henne omåttligt. Florence Nightingale var 36 år när kriget slutade 1856. Hon var nära vän med krigsministern Sidney Herbert. Hon hade alltså personliga kontakter med både kungahuset och regeringen. Närmare institutionerna än så lär ingen kvinna ha kommit i 1800-talets manssamhälle.

Det ledde dock inte till att läkarkåren lyssnade på henne. Hon misströstade så om den kåren att hon ansåg det lönlöst för kvinnor att kämpa för rätten att bli läkare. Om ett halvt eller ett sekel skulle det nog gå, men inte i hennes livstid.

1860 föreslog hon införandet av öppna jämförelser för Europas sjukhus, så att man skulle kunna se vilka metoder som gav goda resultat och sprida dessa. Förslaget uppskattades av samtidens statistiker, men avfärdades av läkarkåren. Att det långsamt håller på att införas nu, ungefär 150 år senare, till exempel i Sverige från år 2006, beror inte på ”Florence Nightingales medicinska segertåg”, som Ernst och Singh påstår. Något sådant gjorde hon inte.

Åsa Moberg

Åsa Moberg
är en av författarna i antologin ”Recept för vården – Om effektivitet i sjukvården och äldreomsorgen”.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev