Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag21.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Inspel till arbetsgivaren ses oftast som besvärande”

Publicerad: 5 Oktober 2020, 05:00

Foto: Mostphotos

Den enda egentliga möjlighet du har att påverka är att bli tjänsteman eller genom lobbyarbete gentemot politikerna till exempel via facket, skriver distriktssköterskan Tina Westberg.


Fick nyss frågan om att kandidera till en post i styrelsen för Vårdförbundets lokalavdelning på Gotland, vilket väckte en massa tankar. Tankar om varför just jag, tankar om fackligt arbete i allmänhet, tankar om vad som behöver göras och vilka fackliga insatser som är möjliga? Det var mycket att fundera på.

Det kändes oerhört hedrande att bli tillfrågad, så impulsen var omedelbart att svara ja, och jag skulle som styrelseledamot vilja försöka öka samhällskunskapen bland Vårdförbundets medlemmar. Öka kunskapen om rättigheter och skyldigheter som anställd samt öka kunskapen kring strukturer och juridik. Detta för att rätta till förväntningarna.

Genom tidigare erfarenhet av fackligt arbete och samtal med kollegor, så har jag nämligen intrycket att många anställda har ett naivt perspektiv på sina anställningsvillkor. Ett perspektiv med en övertygelse om att man kan påverka ute på arbetsplatsen. Detta intryck är förklaringen till lockelsen i att åter arbeta fackligt, eftersom perspektivet är orealistiskt men även jag har haft det. Jag tror till och med ibland fortfarande att man kan samarbeta med sin arbetsgivare genom att diskutera, resonera, influera, inspirera och berika varandra och visst vore det underbart, om det var så? Vi arbetar ju mot samma mål – god och nära vård!

Verkligheten är dock en annan. Åsikter, tankar och inspel till arbetsgivaren ses oftast som besvärande. Den som engagerar sig ses som irriterande och den som har ambitioner som jobbig, för arbetsgivare gör endast det de enligt lag är skyldiga till.

Att upplysa Vårdförbundets medlemmar om denna verklighet skulle därför kännas som en angelägen anledning att åter bli fackligt aktiv. Inte minst för att insikt om detta skulle skona många från att bränna ut sig av ren frustration. Till exempel över att vi kan så himla mycket mer som inte kommer patienter till del eftersom verkligheten är som såhär, att de kliniskt verksamma (de som arbetar i direkt kontakt med patienterna) inte har särskilt stora möjligheter att påverka arbetet.

Hur arbetet ska utföras bestäms långt därifrån. Politikerna stiftar lagar, kompromissar och pekar ut riktningen i sina nämnder. Tjänstemännen arbetar fram tillvägagångssätten i förvaltningarna. Centrala lagar och bestämmelser som till exempel Hälso- och sjukvårdslagen, läkemedels- och författningshandboken utgör ramen för verksamhetens produktion.

Hur gör man då? När man som anställd har identifierat ett område med utvecklingspotential? Eller när man helt enkelt skulle vilja resonera kring och bidra med sin kunskap och kreativitet på arbetet.

Jag skulle säga: låt bli! Faktiskt! Gör inte det oombedd. I alla fall inte där det saknas en uttalad kultur på arbetsplatsen, som ger de anställda mandat och utrymme att bidra. Uttalar du dig oombedd som anställd, utan mandat, så riskerar du att bli motarbetad och i värsta fall omplacerad. Vilket är ett av arbetsgivarens HR-verktyg.

Samarbete, utifrån definitionen grupparbete, är helt enkelt inte möjligt hos de flesta arbetsgivare. Ju tidigare man inser detta som anställd, desto lugnare blir man inombords.

Facket försöker ständigt påverka villkoren men när det gäller samarbete, så är det oerhört svårt. Nivån kring samarbetets villkor är just nu att arbetsgivaren är skyldig att upplysa om kommande förändringar. Denna bestämmelse kallas samverkan och den är arbetsgivare inte intresserade av att utveckla.

Den enda egentliga möjlighet du har att påverka är således att bli tjänsteman eller genom lobbyarbete gentemot politikerna till exempel via facket. Var annars lydig, arbeta professionellt och metodiskt korrekt och njut av att möta och vårda patienterna, som ju alltid är oerhört tacksamma. Själv valde jag till slut att inte kandidera till styrelsen. Lycka till därute!

Tina Westberg, distriktssköterska, skolsköterska i Visby

TINA WESTBERG

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev