Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

onsdag19.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

Inte självklart rätt att lindra döendes ångest

Publicerad: 15 september 2009, 11:58

Jag skulle inte vilja ha en sömn där jag missar mitt livs viktigaste ögonblick, skriver Ulrika Winninge.


I Dagens Medi­cin nr 34 och 35/09 har det varit en debatt om vilka smärt­stillande doser som ska ges till döende patienter. Detta är en viktig fråga att diskutera. Tyvärr behövde en kollega hotas av åtal innan vi lyfte upp frågan till diskussion. Jag skulle vilja ta upp ytterligare en aspekt angående behandlingen av döende.

Om jag går till mig själv, skulle jag i möjligaste mån inte vilja gå miste om mitt dödsögonblick. Jag skulle vilja diskutera med min doktor hur mycket smärtlindring jag vill ha och hellre vara vaken än medvetslös.

Problemet med detta är uppenbart för alla. Man vet aldrig hur ont man får. Om man sover i dödsögonblicket skulle jag förorda den lätta sömn som man kan vakna ur om man vill eller en djup rofylld sömn där allt är färdigt. Jag skulle inte vilja ha en sömn där jag missar mitt viktigaste ögonblick i livet. Vilken dos läke­medel ska jag då ordinera?

Dock är doktorn som ordinerar smärtstillande en distriktsläkare som blir väckt mitt i natten av sköterskan på äldreboendet och ordinerar per telefon till en patient han eller hon aldrig träffat. Natt­sköterskan på äldreboendet ger en vid behovsordination som är ordinerad någon vecka tidigare.

Hon har hand om flera boenden och det är mycket som händer denna natt. Om den döende inte har någon anhörig finns det ingen personal som kan sitta i rummet hela tiden utan de tittar in då och då.

Än svårare blir det när vi pratar om ångestlindring. I mitt arbete som distriktsläkare är min grundinställning till ångest att det är en kreativ kraft, en kraft att ta vara på som kan leda till förändring. Givetvis är det mycket individuellt vilken grund­ångest vi har, men ångesten talar ändå om för oss att det är något i vårt liv som vi inte är nöjda med och borde förändra. Vi måste ompröva våra mål, fundera på om vi lägger kraft på rätt saker och även fråga oss varför vi lever.

När man har ångest i livets slutskede gäller samma sak. Man sammanfattar kanske sitt liv och förbereder sig för sin död. Har vi då rätt att lindra ångesten utan att fråga den döende om lov? Ångesten är kanske konstruktiv för den döende.

Den bild jag målar upp om hur sjukvården fungerar här är givetvis inte säkert den sanna. Det finns mycket duktig personal i våra landsting och kommuner som vårdar döende. Dock är det en stor frustration ibland att ordinera utan att ha någon kännedom om patienten. Jag tycker att det etiskt blir allt svårare med åren. Hur kan vi veta att vi gör rätt?

Ulrika Winninge

Ulrika Winninge
är distriktsläkare i Falun.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev