Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

fredag07.05.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Jag ägnar mycket tid åt att bevisa att individer är sjuka”

Om jag som läkare sjukskriver en patient är det för att jag bedömer att personen ifråga faktiskt är arbetsoförmögen, skriver allmänläkaren Magnus Falk. (2 kommentarer)

Publicerad: 12 april 2021, 03:55

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Magnus Falk, specialist i allmänmedicin, Vårdcentralen Kärna, Linköping. Biträdande professor, Institutionen för hälsa, medicin och vård, Linköpings universitet.

Foto: Emma Busk Winquist


Ämnen i artikeln:

FörsäkringskassanPrimärvård

Spelar en arbetsuppgifts legitimitet någon roll för den som utför den? Det enkla svaret är att det gör den. Att en uppgift är legitim innebär per definition att den som utför den anser att den är både meningsfull och att man själv har rätt kompetens för att utföra den. Ju högre grad av legitima uppgifter en person har, desto mer sannolikt är det att den personen känner sig tillfreds med sitt arbete och upplever en god arbetsmiljö, medan det motsatta – det vill säga en hög grad av illegitima arbetsuppgifter (sådana som upplevs meningslösa eller bättre skulle kunna utföras av någon annan med för uppgiften bättre anpassad kompetens) – innebär risk för negativ stress och dålig psykosocial arbetsmiljö (1-4). 

Som sjukvårdspersonal är man utbildad att bedöma, behandla och vårda patienter. Det är själva kärnan i arbetet och något som av de flesta upplevs ha hög grad av legitimitet. Vad som under de senaste decennierna har hänt är att sjukvårdspersonal inom alla yrkeskategorier har kommit att få ägna allt större andel av sin tid åt administrativa uppgifter än åt patientarbete (5,6). Skälen till detta är många, men en av de främsta orsakerna är den växande roll som dokumentation, rapportering och registrering fått i sjukvården (7). 

I en tidsstudie som vi genomfört i primärvård, troligen den största i sitt slag, och som vi presenterar i boken Papper, pengar och patienter (6), kartlade vi i detalj arbetstiden för all personal på elva vårdcentraler (1,8). I studien framkom det att exempelvis läkarna i snitt ägnade blott en tredjedel åt direkt patientarbete, ungefär lika stor del åt indirekt patientarbete (såsom dokumentation, remisser, intyg med mera), och resterande tredjedel åt andra typer av övervägande administrativa uppgifter. I studien sågs ett omvänt samband mellan andelen direkt patientarbete och upplevelsen av att ha oskäliga arbetsuppgifter, och ett direkt samband mellan sådana uppgifter och negativ psykosocial arbetsmiljö. 

För att ge ett exempel på vad illegitima arbetsuppgifter kan handla om skulle jag vilja utgå från det synnerligen vanliga fenomenet dokumentering av arbetsförmåga, en uppgift som för den genomsnittliga allmänläkaren med åren blivit ett omfattande vardagsgöra.

Låt mig först börja med att fastslå en sak: Om jag som läkare sjukskriver en patient är det för att jag – grundat på min medicinska kompetens – bedömer att personen ifråga faktiskt är arbetsoförmögen. Hade jag inte ansett det hade jag heller inte sjukskrivit vederbörande.

Dock förhåller det sig så att sjukförsäkringen, i ett försök att häva stigande sjuktal, med åren stramats åt så att bara de som verkligen inte kan arbeta ska ha rätt till sjukpenning, och att skälen till att så förhåller sig noga måste motiveras för att handläggare ska kunna avgöra vilka som utifrån intygandet kvalificerar sig för detta eller inte.

Man kan finna att detta är rätt och riktigt. Att vara drabbad av en sjukdom innebär inte per automatik att man inte kan arbeta. Allt som oftast blir vi som läkarkår från olika håll upplysta om riskerna med att sjukskriva patienter – som om detta vore en överraskande nyhet för oss. Vilket det naturligtvis inte alls är; tvärtom utgör det en lika självklar del av alla andra medicinska ställningstaganden, på samma sätt som vi är mycket väl införstådda i riskerna med olika läkemedel eller med kirurgiska ingrepp. Det handlar om att väga bieffekterna mot nyttan, riskerna mot nödvändigheten.

Men följden blir att jag som läkare måste ägna en ofantlig massa tid åt att i sjukintyget förklara varför patienten inte kan arbeta; varför den som exempelvis har besvärlig ryggvärk inte förmår utföra sina arbetsuppgifter i äldreomsorgen, eller varför den som har fått tennisarmbåge inte kan klara sitt åtagande som snickare. Det kan låta som självklarheter, men inte minst vid olika smärttillstånd kan det tvärtom vara mer eller mindre ogörligt. För hur värderar man egentligen smärta, och att den ena individen har mer ont än den andra, så ont att man inte kan jobba? Några objektiva sätt att verifiera smärta finns inte, så hur många undersökningar och tester jag än företar blir det ändå i slutänden patientens beskrivning av smärtan som hamnar i sjukintyget, liksom är fallet vid flera andra manifestationer som inte går att mäta med några objektiva metoder, såsom ångest, stress och depressivitet (för den som vill finns otaliga skattningsskalor att välja på, men som alla i grunden bygger på patientens anamnes). Hos somliga lyser ångesten i ögonen, hos andra inte. Somliga jämrar sig av smärta, andra biter ihop.

Och orden som behövs för att göra det blir otaliga.

Jag vet förstås vad jag ska skriva; vilka ord och formuleringar jag ska välja för att mottagaren ska bli tillfreds. Och jag använder dem. Det handlar inte alls om manipulation eller om att tänja på sanningen. Men jag har ju faktiskt gjort bedömningen att den individ som intyget gäller inte förmår arbeta; det gäller bara att motivera mitt ställningstagande, och det med de ord som jag vet är viktiga för den som ska ta beslut.

Helt plötsligt, utan att någon egentligen vill det, har det uppstått ett slags osynlig dragkamp – ett ordkrig där jag som läkare skriver allt utförligare och mer ingående förklaringar till varför den individ som jag bedömt inte förmår arbeta faktiskt inte gör det, samtidigt som Försäkringskassan, eftersom sjuktalen fortsätter att öka, i gengäld fortsätter att skärpa kraven, tolka intygen strängare, och ifrågasätta det jag har skrivit.

Som en hånfull paradox kommer det sig så att jag, som en av många i en hårt belastad och på åtskilliga håll kraftigt underbemannad distriktsläkarkår ägnar en betydande andel av min tid åt att i utförliga intyg bevisa att individer är sjuka, istället för att ägna denna dyrbara och för samhället kostsamma tid åt att hjälpa folk att bli friska.

Förutom den rent arbetsmiljömässiga aspekten finns dessutom också en ekonomisk. I dagsläget arbetar cirka 10 000 läkare i primärvården. Om man utgår från det högst ovederlagda (men säkert inte orimliga) antagandet att dessa i snitt ägnar 2 timmar i veckan åt att formulera långa textstycken i olika intyg till Försäkringskassan resulterar detta i 800 000 arbetstimmar per år, eller 20 000 heltidsveckor, eller 500 heltidstjänster. Lägg till detta till de merkostnader som följer av att patienter, på grund av bristande tillgänglighet till primärvården, tvingas söka på akutmottagningen eller blir försämrade i sina kroniska sjukdomar och behöver sjukhusvårdas. För att inte nämna all tid som Försäkringskassans handläggare tvingas ägna åt det otacksamma uppdraget att skärskåda alla dessa intyg, istället för att – som vore betydligt mer ändamålsenligt – ägna sin tid och kompetens åt arbetslivsrehabilitering. 

Om korrektheten i min medicinska bedömning som läkare ganska lättvindigt kan ifrågasättas –  av personer med en annan (icke-medicinsk) kompetens och utan att själv ha träffat patienten – är den arbetsuppgiften då för mig som läkare att betrakta som legitim? Eller skulle den i så fall inte lika gärna kunna utföras av någon annan? 

I grunden tror jag kanske inte det. Men faktum är att en arbetsuppgift som av de flesta läkare borde kunna upplevas som legitim har fått en synnerligen hög grad av illegitimitet. Och vi fortsätter plikttroget att utföra den.

Frågan är om vi har råd med det. 

För tiden har vi definitivt inte.

Magnus Falk, specialist i allmänmedicin, Vårdcentralen Kärna, Linköping. Biträdande professor, Institutionen för hälsa, medicin och vård, Linköpings universitet.

Referenser:

1. Anskär E, Lindberg M, Falk M, Andersson A. Legitimacy of work tasks, psychosocial work environment, and time utilization among primary care staff in Sweden. Scand J Prim Health Care 2019; 37(4):476-483. 

2. Aronsson G, Bejerot E, Härenstam A. Unnecessary and unreasonable work tasks among physicians. Correlation between illegitimate tasks and stress mapped in survey study. Lakartidningen. 2012;109(48):2216–2219.

3. Semmer NK, Tschan F, Meier LL, et al. Illegitimate tasks and counterproductive work behavior. Appl Psychol. 2010;59(1):70–96. 

4. Semmer NK, Jacobshagen N, Meier LL, et al. Illegitimate tasks as a source of work stress. Work Stress. 2015;29(1):32–56.

5. Statens Offentliga Utredningar (SOU) 2016:2. Effektiv vård. Stockholm: Wolters Kluwer.

6. Ivarsson Westerberg A, Andersson A, Anskär E, Castillo D, Falk M, Forssell A. Papper, pengar & patienter. Primärvården i administrationssamhället. (2021). Lund: Studentlitteratur.

7. Forssell & Ivarsson Westerberg. Administrationssamhället. (2014). Lund: Studentlitteratur.

8. Anskär E, Lindberg M, Falk M, Andersson A. Time utilization and perceived psychosocial work environment among staff in Swedish primary care settings. BMC Health Services Res. 2018; 18:166.

9. Bornemark J. Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. (2018). Stockholm: Volante.

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

2021-04-16

Tack för denna artikel, att det är fler professioner med god kompetens som ifrågasätter detta. För när vi gör det internt i verksamheterna hörs vi inte alltid. Jag förstår att er frustration till viss del här är riktad mot försäkringskassan. Jag skulle också vilja att politiker, chefer och andra som värnar om samhällsekonomi, människoliv, arbetsmiljö och god vård läste detta. För till stor del handlar det om att vi trots långa vårdutbildningar i att bedöma, behandla och förebygga sjukdomar tyvärr allt oftare gör andra uppgifter, som inte alls leder till friskare individer eller god samhällsekonomi. Tvärtom leder det till den ökade graden av sjukskrivningar, eftersom vi kommer längre ifrån vår kompetens, pressar oss allt hårdare och upplever en avsaknad av värde i det vi gör. 

Fysioterapeut i Linköping

 

2021-04-15

Väldigt bra och träffande artikel. Efter att ha arbetat både på Försäkringskassan och i sjukvården vill jag skriva under på att allt stämmer.... förutom att en läkare inte ägnar 2 timmar/veckan åt sjukintyg - snarare 5 timmar. Administrationen och byråkratin har stigit oss över huvudet, dränkt oss.

BJM

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev