Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

söndag09.05.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Jag kunde inte stå för vården jag gav”

Publicerad: 1 september 2014, 04:30

”Be en kollega om hjälp”, kanske du tänker, men om denna har det likadant som jag? skriver sjuksköterskan Sanna Olsson om sin sommar.


Vi spred mormors aska i havet utanför Norderport en stormig höstdag i september 2012, precis enligt hennes sista önskan.

Jag hade besökt ön som barn med henne, men hade inte så mycket minnen av det. Men jag kände direkt när vi åkte till Gotland under hösten 2012 att det här var mormors ö, en ö fylld av kärlek. Ett år senare flyttade jag och min sambo till ön på hösten, det kändes naturligt att  återvända  hit och söka mormors rötter.

Jag började arbeta på Visby lasarett som sjuksköterska december 2013, på ett mysigt litet lasarett precis vid havet. Jag bestämde mig snabbt att måste jag avsluta mitt liv på ett lasarett ska det bli här i ett rum med havsutsikt, den röda solnedgången är oslagbar. Den tanken har tyvärr förändrats under min tid på lasarettet. Jag flyttade från ett större lasarett där tiden kantats av stress, uppsägningar, alltför täta byten av chefer och allt som hör detta till. Visby lasarett kändes lugnare och stabilare, det finns bara ett lasarett på ön, tänkte jag, här måste de väl göra allt för att det ska fungera för personal och patienter?!

Kommer tillbaka i mitten av juli, utvilad och tankad med energi! Med glädje åkte jag till mitt första arbetspass efter semestern, jag ville träffa alla fina kollegor igen och tyckte det kändes skönt att komma tillbaka i  rutinerna . Det första jag möttes av på avdelningen var  den röda lappen , papperet på dörren som alla i personalen ska dra ett streck på innan de går hem för att utvärdera sitt arbetspass. Rött streck betyder ett jobbigt/tungt arbetspass (grönt står för ett bra pass och gult för mittemellan). När jag kom var hela papperet fullt med röda streck. Jag vet inte vad som kändes värst just då, att dagarna som gått varit jobbiga/tunga för personalen och antagligen skulle fortsätta så för mig också, eller det faktum att jag under min arbetstid på lasarettet inte känt att dessa röda streck över huvud taget utvärderas och/eller åtgärdas. Kort och gott kan jag sammanfatta de efterföljande fyra veckorna med ett tjockt rött streck. Jag kan inte skylla på personalbrist under mina arbetspass, vi var så många i personalen vi skulle vara varje pass. Men till saken hör att arbetspasset före eller efter mig då och då led av personalbrist vilket leder till att arbetsuppgifter skjuts fram till följande pass.

Vårdplatsbrist kan jag skylla på, och alla sura efterföljder av detta. Det är skönt att komma till jobbet och veta att avdelningen är fullbelagd, då läser jag in mig på de patienter jag har och vet att dessa kommer jag att vårda de kommande 10,5 timmarna… trodde jag!  Jag har aldrig under mina fyra år som sjuksköterska varit med om att man i så stor utsträckning flyttar/skriver ut patienter, samtidigt som jag ska hinna med att vårda mina övriga patienter/hämta patienter som ska skrivas in från akuten/är färdiga på operation och så vidare.  Be en kollega om hjälp  kanske du tänker, men om denna har det likadant som jag då? Jag ska sätta mig in i sju till åtta människors sjukdomshistoria/vårdförlopp på helst 30 minuter när jag kliver på mitt pass.

Sätt dig in i situationen att du står där med åtta patienter halv tolv på natten (du åt tidig middag hemma så du börjar bli lite hungrig nu, kanske lite kissnödig också men det glömmer du bort  i stridens hetta ). Två av dina patienter sover och är så pass friska att de inte behöver tillsyn på ett tag (tack och lov), två upplever svår smärta av olika anledningar som behöver åtgärdas nu, helst nyss. En patient är orolig och minnet sviktar, vilket bidrar till att denne vill gå ur sängen fast den inte kan gå självständigt och försöker hela tiden dra ur sin urinkateter som du redan har förklarat tio gånger att den måste sitta kvar. Den sjätte patienten har en stor avföring i blöjan vilket du uppmärksammade för en kvart sedan att denna, men telefonen ringde om att du ska få två nya patienter så du hann inte byta blöjan förut. Nu har du alltså fyra patienter kvar, två som ska informeras och förberedas för flytt till ny avdelning samt två helt nya patienter du ska sätta dig in i. Hur löser du det här då?

Där rök min chans att hinna äta något inom de närmaste två timmarna, tänker jag snabbt innan jag börjar lägga upp min prioriteringslista!

Natt efter natt i fyra veckor såg mina arbetspass ut ungefär så här. Jag lärde mig snabbt att sömntabletter, förfyllda smärtlindrande injektioner och blå underlägg var mina små mirakel.

Sömntabletten lugnade den oroliga själen, en färdig injektion med smärtlindrande dämpade smärtan snabbt för den plågade och det blå underlägget underlättade för den som  inte höll tätt  så denna inte behövda ligga alltför länge i en genomvåt säng.

Är det för patienten… värdigt i längden? Patientsäkert alla gånger? Känns meningsfullt, hanterbart och begripligt? NEJ!

Och lilla jag då, sjuksköterskan som under fyra veckor jobbat under stark stress, kastat i mig en frukt när tid fanns och försökt ha en vattenflaska i närheten hela tiden. Svårighet att somna när jag kommit hem för kroppen går fortfarande i högvarv, och för att inte tala om det så kallade sociala umgänget, det var inte att tänka på. Min sambo fick vara nöjd om jag orkade resa mig ur soffan före jobbet.

Vad kunde jag göra åt min egen situation? Min kropp hade flera tecken på för mycket stress under sommaren, de jobbigaste var näsblödningar var och varannan dag, magkatarr och nedstämdhet, jag grät  utan anledning  flera gånger efter jag gått av mina arbetspass då kroppen hade tid att känna efter.

Jag sa upp mig! Det fick bli min lösning på situationen. I höst väntar en flytt hemåt, studier och extra jobb när jag har tid … lust!

Jag kommer alltid återvända till Gotland, mormors ö, men troligtvis som semestrande turist! Jag hittade mormors rötter och till min stora glädje har jag många avlägsna släktingar kvar här. Jag har fått fina vänner och besökt fantastiska platser på ön. Jag har blivit många erfarenheter rikare av att jag vågade flytta ifrån min trygghet och prova någonting nytt, någon annanstans, det kommer jag bära med mig med stolthet!

Malcolm X sade en gång  Om du inte står för någonting, så kommer du falla för vad som helst . Jag känner att jag inte kunde stå för vården jag gav i somras, den var inte okej. Med den här texten hoppas jag kunna göra, om inte annat, en liten förändring i rätt riktning!

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev