Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Jag lämnade seminariet med ilska i maggropen”

Publicerad: 10 april 2014, 09:06

Från seminariet Hur stor brist på sjuksköterskor tål vården? T v Filippa Reinfeldt och Sineva Ribeiro.

Foto: Lisa Blohm

En avgörande fråga undveks i diskussionen om sjuksköterskebrist, skriver sjuksköterskan Stina Wirén.


Förväntansfull begav jag mig till den konferens som Dagens Medicin den 14 mars ordnade på temat Hur stor brist på sjuksköterskor tål sjukvården?

Under dagen framfördes många relevanta förändringsförslag för att kunna säkra försörjning av sjuksköterskor i Stockholms sjukvård. Trots det lämnade jag seminariet med ilska i maggropen. Jag ska snart förklara varför.

Man diskuterade behovet av god introduktion. Förbättrade villkor vad gäller lön, arbetstid och karriärmöjligheter. God arbetsmiljö och hur arbetsbelastningen kan minska genom att man säkerställer att sjuksköterskan får fokusera på  rätt  arbetsuppgifter. Behovet av organisationsförändringar, kulturförändringar och rivna hierarkier för att skapa utrymme för nya lösningar och att tillvarata sjuksköterskans kompetens.

Såväl fackliga representanter som chefer inom vård och politiker bekräftade resonemanget. Det tycktes finnas stor vilja och potential att lösa problematiken. Jag höll med om mycket. Varför var jag då så arg?

Jo, för att det lät som om man först nyligen kommit på alla kloka idéer. Att idéerna tidigare uteblivit enkom på grund av vårdens föråldrade strukturer och kulturer. För att den analys som framfördes till största delen undvek en avgörande fråga. Frågan om resurser.

När landstingsrådet Filippa Reinfeldt (M) beklagade att andra yrkesgrupper som tidigare gjort viktiga kringuppgifter i vården försvunnit, vilket medfört en ökad arbetsbelastning för sjuksköterskor, så utelämnade hon att berätta att de togs bort i besparingstider.

När man framförde vikten av att förbättra introduktionen för vårdens nya medarbetare nämndes ingenting om de välfungerande introduktionsprogram som försvunnit då de betraktats som alltför kostsamma.

När Filippa Reinfeldt fick frågan om löner, uppgav hon att man måste väga nyexaminerade sjuksköterskors lönekrav mot en god löneutveckling för de erfarna. Att båda gruppers lönekrav kan tillgodoses med politisk vilja är förstås inget hon ville kännas vid.

Ingenting nämndes om hur jag eller många av mina sjuksköterskekollegor i Stockholm känner när varken sängar eller lokaler räcker till för patienterna. Om hur vårdtyngden stadigt ökat på många arbetsplatser samtidigt som grundbemanningen har fått stå i stort sett oförändrad på grund av snäva ekonomiska ramar. Om känslan i bröstet när man tvingas prioritera så hårt att det strider mot ens yrkesetik. Hur det känns att vara vårdens medarbetare och ana att nästa sparpaket lurar runt hörnet. När frågan om resurser kokar ner till valet mellan att behålla en kollega eller klinikens fruktkorg.

Om vad det gör med arbetsglädjen och viljan att stanna på ens arbetsplats.

Jag älskar vårdutveckling och likt alla som jag känner inom vården önskar jag att skattekronor används på ett effektivt sätt. Men kan vården fortsätta att slimmas, effektiviseras och tro sig kunna lösa allt med flödesarbete och organisationsförändringar? Jag är helt säker på att så inte fallet. Vad tror du?

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev