Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Jag medger: Jag har syndat

Publicerad: 25 januari 2013, 10:36

Allmänläkare sägs vara ointresserade av livsstilsfrågor. Landstingen vill tvinga oss, Socialstyrelsen vill registrera. Jag medger – jag är en dålig doktor. Ska jag gå i pension eller straffas på annat sätt?


Det kom en överviktig kvinna till mig för att få ny psoriasissalva. 15 minuter. Hon hade legat inne för gallan och medicin hade bett ”primärvården” ta hand om hennes misstänkt höga alkoholkonsumtion.

Jag ”bläddrade i datorn”, tittade på gamla recept och pratade, såg hennes utslag på armar och hals. Vi diskuterade hennes rökning – mycket och långvarigt medgav hon generat och flera minuter (6–7?) pratade vi om hennes bristande motivation till att försöka sluta igen. Tobaksbruket fanns journalfört.

Nu började det bli ont om tid. En enkel fråga om alkoholvanor avspisades snabbt med att ”det var inga problem” – hon skötte sitt jobb. Inte direkt läge att diskutera vare sig standardglas eller köpvanor på Systemet. Nu var det ont om tid och hennes dåliga motionsvanor berördes bara som hastigast, men hon var väl medveten om diskussionerna om Fysisk aktivitet på recept. En väninna till henne var dietist, så det var knappast idé att diskutera hennes vikt de sista minutrarna. Trots allt hade jag hunnit titta på psoriasisfläckarna på underbenen men vi hade inte diskuterat någon alternativ behandling.

Jag hann inte registrera något. Var det ett utslag av diskretion eller tidsbrist? Var jag en dålig läkare åt henne? Jag skäms och erkänner – jag missade en guldstjärna i Den Stora Boken.

Att fråga kvinnan om konsumerade ”standardglas”, eller föreslå ett leverprov kändes inte helt lätt. Ordinera ett återbesök? ”Jag tror du missbrukar och vill se om jag har rätt – det kan ju bli aktuellt att dra in körkortet?”

En överviktig person möts ofta av ringaktning – hon förstår inte sitt eget bästa. Hon har misslyckats, eller är misslyckad? Ett par spikar till i självförtroendets likkista – tobaksbruk (lagligt?) och alkohol (lagligt) – kan slås in med buller och bång och skickas till Socialstyrelsen (krävs inte patienttillstånd?) Vi tar väl latheten också med ett recept på fysisk aktivitet, för att inte tala om onyttiga matvanor (MPR – Mat På Recept?).

Så kanske jag kan förvandla den latenta depressionen till en öppen i ett nafs. Simsalabim skriver vi ut antidepressiva tabletter.  När jag så svikit henne, vem ska hon då vända sig till? Taxedoktorn i staden intill? Eller ska jag själv markera att jag står på hennes sida? ”Välkommen hit om det krånglar – jag är din läkare i med och motgång.”

Karl XII:s provinsialläkare var till för att hålla liv i skyttesoldaterna. Den moderna praktikern som växte fram under 1800-talet var till för patienten, men nu blir vi myndighetspersoner igen. ”Marknaden” för den personliga läkaren växer, men intecknas av charlataner och kvacksalvare som riktar sig mot dem som har råd att betala. Min patient har nog inte råd, även om hon ibland går till naprapaten för sin onda nacke som hon skyller på datorn. Där blir hon hanterad som en människa med sina fel och brister. Snart är det dags för allmänläkaren att välja sida.

Tills vidare erkänner jag mina brister, böjer min nacke inför tillsynsmyndigheten, och likt Swedenhielms hushållerska säger jag ”Sätt mig på cellen”, jag har syndat.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev