Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Jag vill inte ha en mördare som kollega

Publicerad: 14 november 2007, 05:46

När blir man enligt Karolinska institutet olämplig som läkare, undrar Johan Lagerfelt.


Av en ren slump har det upptäckts att en dömd mördare har antagits till läkarutbildningen vid Karolinska institutet, KI. Han har avtjänat sitt straff och därmed har han formellt sonat sitt brott och bör vara redo att återinträda i samhället. Men nästa fråga som dyker upp, som delvis är fristående från frågan om botgöring och försoning, är om han är lämplig att vara läkare och om vi vill ha honom som kollega.

För rektorn vid KI, Harriet Wallberg-Henriksson, är frågan enkel: i ett fullständigt tankebefriat resonemang meddelar hon att i och med att han har antagits är frågan avgjord och det går inte att skilja honom från utbildningen. Inte ett ord om hans eventuella lämplighet, inte ett ord om det faktum att han faktiskt har ljugit och dolt sin bakgrund för att kunna antas, inte ett ord om hur hans framtida patienter kan tänkas känna och reagera inför att överlämna sig till en dömd mördare.

Om vi börjar med frågan om soning och det avtjänade straffet, så är det klart att den delen är avklarad. I och med att han numera vistas utanför fängelset har han påbörjat ett nytt kapitel i livet – diskussionen om huruvida knappt åtta års internering är tillräckligt straff för ett sådant vidrigt brott eller inte kan vi ta vid ett annat tillfälle.

Men är han lämplig att som läkare vårda andra människor, att bokstavligen ta ansvar för deras väl och ve, för att inte säga, deras liv? Eller är det så att vi övriga, någon gång måste låta det förflutna vila och tillåta honom att gå vidare?

På den befintliga brottsskalan kan man i ena änden finna sådana harmlösa tilltag som en parkeringsbot och längst ut på skalans andra ände det allra grövsta brottet, det vill säga att mörda en annan människa. Dessa två extremexempel är lätta att ta ställning till – med en parkeringsbot bakom sig är lämpligheten för läkaryrket helt opåverkad och i andra änden är det precis lika lätt att ta ställning. Har man gjort sig skyldig till det grövsta brottet som man kan göra, att mörda en annan människa, då har man för all framtid visat sig olämplig för vissa yrken, och bland dessa räknar jag läkaryrket.

Om dessa två exempel är solklart svart respektive vitt så är det lika självklart att det finns en stor gråzon mellan ytterligheterna.

Men i det resonemang som Harriet Wallberg-Henriksson utvecklar finns det ingen tendens alls till tankeverksamhet, annat än möjligen att ett mord är inget mord. I så fall vore det intressant att få veta av KI: s rektor var gränsen går någonstans. Blir man kanske olämplig i Harriet Wallberg-Henrikssons värld först efter två mord? Eller ligger ribban ännu högre måhända? Skulle vi kunna tänka oss Radovan Karadzic som kollega, naturligtvis under förutsättning att han faktiskt avtjänar sitt straff? Eller Harold Shipman, den brittiska läkaren och seriemördaren?

Nej, det tror jag inte någon av oss kan acceptera. Och jag kan inte heller acceptera att denne, tillsvidare anonyme mördare, så småningom accepteras som min kollega. Och som sannolikt framtida patient vill jag slippa fundera på om den läkare som ska ta hand om min allt skröpligare kropp har en meritlista som inbegriper ett mord.

Jag misstänker att de flesta patienter delar min uppfattning på denna punkt.

Johan Lagerfelt

Johan Lagerfelt
är leg läkare i Kumla.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News