Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Januaripartierna bakbinder utredning om barns psykiska ohälsa”

Det finns ett outtalat krav på att privatiseringsperspektivet inte får lyftas i utredningen om nära vård för barn och unga, anser forskaren John Lapidus.

Publicerad: 6 april 2021, 03:55

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

John Lapidus, forskare i ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Foto: Lisa Lapidus


Ämnen i artikeln:

PrimärvårdBarnpsykiatri

I pandemins spår följer ökad psykisk ohälsa från nivåer som redan var alarmerande höga. Samtidigt råder stor brist på psykologer och vårdsamordning. Därför är det viktigare än någonsin att psykiatri på ett tydligare sätt inkluderas i det offentliga åtagandet och får samma status som den somatiska vården.

Vikten av att tydligare inkludera psykiatri i det offentliga åtagandet betonas i Anna Nergårdhs nyligen avslutade utredning God och nära vård. Där föreslås att lagen ändras så att primärvården inte bara ska tillgodose ”vårdbehov” (ofta tolkat som kroppsliga dito), utan i stället ”fysiska och psykiska vårdbehov”. 

Liknande skrivningar finns i direktivet till Peter Almgrens kommande utredning, En sammanhållen god och nära vård för barn och unga, som ska redovisas 1 oktober 2021. Syftet är att ”uppnå en mer likvärdig vård som innefattar förebyggande och hälsofrämjande insatser för barn och unga i hela landet”.

Hur ska då verklighet göras av de vackra orden? Alla är överens om att det finns stort utrymme för organisatoriska förbättringar. Men om den offentliga vården verkligen ska steppa upp och på allvar inkludera psykisk ohälsa i sitt åtagande, då finns också frågor kring det icke-offentliga som inte går att undvika.

Varför är psykiatrin så privatiserad och hur ska privatiseringsvågen brytas? Varför arbetar långt över hälften av landets psykoterapeuter i privat sektor? Varför inkluderas allt mer psykiatri i de privata sjukvårdsförsäkringar som växer i grupper med bäst psykisk hälsa? Varför nekas ungdomar så ofta terapi (men så sällan psykofarmaka) och hur ska fler psykologer ställas till den behovsstyrda vårdens förfogande?

Det finns fler frågor på samma tema men Nergårdh och Almgren ställer inte en enda av dem. Inte ens när Anna Nergårdh ska förklara hur hon avgränsat sig nämns något om privatisering. Och enda gången Peter Almgren tar ordet i sin mun, i poddsamtal och intervjuer om den kommande utredningen, är när han berättar att han själv har erfarenhet av att arbeta inom privat sjukvård.

Nergårdh och Almgren är inte huvudansvariga för att privatiseringsperspektivet lyser med sin frånvaro. Inte heller är det första gången privatisering tystas ner på det här sättet. Som jag tidigare visat var det samma sak med Tillitsdelegationen under ledning av Laura Hartman och Louise Bringselius. Och i Styrning för en mer jämlik vård ville Göran Stiernstedt, nu ”senior rådgivare” i Peter Almgrens kommande utredning, inte alls befatta sig med jämlikhetsrelaterade frågor kring privat kontra offentligt.

Hur kan ett ämne som är så levande i samhällsdebatten vara stendött i alla offentliga utredningar? Och hur kan detta ske under en socialdemokratiskt ledd regering, ett parti som hade stora delar av sitt existensberättigande i skapandet av en gemensam välfärd fri från vinstintressen?

Ett av svaren finns i Januariavtalet. Där hittar vi en punkt (63) som heter Bekämpa psykisk ohälsa och en annan punkt (9) som heter Den enskildas valfrihet är en central del av den svenska välfärdsmodellen, i vilken det fastslås att kritik mot privatisering och vinster i välfärden är tabu under hela mandatperioden.

Å ena sidan ska alltså psykisk ohälsa bekämpas genom att det offentliga tar ett fastare grepp om ett vårdområde som traditionellt har varit mer privat än alla andra. Å andra sidan får det offentliga inte vidröra den privata psykiatrin och alla de personella resurser som skulle behövas i Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, och på andra ställen.

Det går inte ihop. Som så mycket annat i Januariavtalet är det en motstridig mix av folkhemsreformism och nyliberalism. Det är Liberalerna och framför allt Centerpartiet som står för det sistnämnda. Deras ledningar håller fast vid dogmatiska privatiseringsfilosofier trots att stora delar av medlemskårerna hyser socialliberala idéer om att vård ska tillhandahållas på lika villkor för alla medborgare.

Ändå är det Socialdemokraterna som bär huvudansvaret för den olösliga ekvationen. Att kompromissa i sakfrågor är en sak, men Januariavtalets punkt 9 är en ideologisk reträtt av helt andra dimensioner.

Det är punkt 9 som gör att Socialdemokraterna inte ens talar om vinster i välfärden längre, en tystnad som sprider sig till Vårdanalys, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, Ivo och överallt där makten över vården finns. Det är punkt 9 som gör att Socialdemokraterna skriver direktiv som resulterar i utredningar med goda intentioner, men där redskap för förändring ofta saknas.

Exempelvis det 18-sidiga direktivet till Peter Almgrens kommande utredning om barns och ungdomars fysiska och psykiska ohälsa. Där talas helt korrekt om stora brister i vårdtillgång till psykiatri för barn och ungdomar. Där sätts fingret på mycket av det som organisatoriskt måste styras upp mellan aktörer som elevhälsa, socialtjänst, BUP, primärvård, ungdomsmottagningar med flera instanser.

Ändå saknas en viktig pusselbit. Den fragmentering som påtalas sida upp och sida ner blir varken synliggjord eller begriplig om man inte vågar närma sig de privatiseringsprocesser som är en viktig del av densamma. Och de resurser som måste till, främst i form av mer personal, kommer knappast att tillgängliggöras om inte utredaren får utveckla en strategi för hur psykologer och andra yrkesgrupper ska överföras från privat och efterfrågestyrt till offentligt och behovsstyrt.

Socialdemokraternas tystnadslöfte i Januariavtalet påverkar allt från utredningars innehåll till val av utredare. Anna Nergårdh och Peter Almgren är två läkare med goda idéer kring hur vården ska organiseras. Men de kunde gärna ha fått sällskap av personer med större överblick över den samhällsutveckling som ligger bakom mycket av den ökade psykiska ohälsan hos barn och ungdomar.

Almgrens kommande utredning är bakbunden av Januaripartierna. Det finns ett outtalat krav på att privatiseringsperspektivet inte får lyftas, men då det inte sägs rent ut finns ändå ett visst handlingsutrymme.

Trots detta handlingsutrymme är min gissning att utredaren inte kommer att utnyttja det, men det vore roligt att bli motbevisad på den punkten. Du har ett halvår på dig, Peter Almgren.

John Lapidus, forskare i ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet

 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

PrimärvårdBarnpsykiatri

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev