”Juridisk etikexercis hämmar forskningen”

I diskussionen om forskningsetik, senast på DN debatt 29 april, är fusk eller ”oredlighet” i forskning ett viktigt inslag. Det har aktualiserats av flera pågående rättsprocesser av vilka några ingår i professor Kjell Asplunds bok Fuskarna – om Macchiarini och andras svek mot vetenskapen. I den går han igenom ett antal flagranta fall av forskande fuskare där Macchiarini trots allt spelar en blygsam roll jämfört med ett antal internationella storfuskare. Problemet med Macchiarini var att han över huvud taget släpptes in på Karolinska universitetssjukhusets operationsavdelning utan att nödvändiga laboratorie- och djurförsök gjorts och redovisats innan han opererade in sina konstgjorda luftstrupar. 

Asplund tar upp olika etiska problem framför allt inom medicinsk forskning som han känner väl. Därför är det egendomligt att han inte reagerat som medlem i Överklagandenämnden för etikprövning, Önep, mot nämndens åtalsanmälan av forskare vid Uppsala universitet i två olika ärenden om provtagning i syfte att studera antikroppar mot covid-19 och utvärdering av en metod för antikroppsanalys av covid-19, som båda är milslångt från att kunna beskrivas som oredlighet i forskning.

Läs mer: ”Lägg ner Överklagandenämnden för etikprövning”

I en annan pågående rättsprocess har Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, Npof, den 4 september 2020 fällt en forskare vid Karolinska institutet för påstådd manipulation av fyra bilder i forskningsartiklar. Att de felaktiga bilderna inte påverkat forskningsresultatet och att det skulle kunna handla om förklarliga misstag i hanteringen av bildmaterialet där många medförfattare varit inblandade spelar ingen roll för nämnden.

Lunds universitet avskedade 2019 en forskare på grund av påstått forskningsfusk, men Arbetsdomstolen förklarade i en dom 2020 att avskedet var ogiltigt och att oredlighet i forskning inte var bevisad. 

Vid Linköpings universitet pågår en diskussion om ansvaret för att upprätthålla god forskningssed vid studier som görs som sidouppdrag av forskare vid universitetet. Lagstiftningen lägger nu också ett ansvar för forskningsetiken inte bara på forskaren utan också på huvudmannen, det vill säga ytterligare en part i processen som blir bara mer och mer komplicerad. 

Dessa fall utgör exempel på hur forskningsetiken förändrats från att i grunden ha handlat om etiskt laddade frågor och att skydda patienten/försökspersonen från skada, till att bli en genomjuridifierad och byråkratisk process där det till sist handlar om tolkningen av olika lagtexter som nu reglerar forskningsetiken. 

Det finns anledning att påminna om den historiska bakgrunden till dagens juridiska moras. Den första nämnden för etisk prövning bildades på Karolinska institutet 1965 och följdes sedan av forskningsetiska kommittéer vid samtliga medicinska fakulteter i landet. Detta system fungerade väl i många år tills man så småningom fick för sig att lagstifta i frågan. 

Först kom etikprövningslagen (2003:460) och sedan lagen om ansvar för god forskningssed och prövning av oredlighet i forskning (2019: 504) som en konsekvens av Macchiarinihistorien. Denna lagstiftning har resulterat i tre myndigheter, alla ledda av höga jurister: Etikprövningsmyndigheten, Önep och Npof. 

Kriminaliseringshotet som nu hänger över forskare efter Öneps och Npofs ageranden har lett till att många nu drar sig för att starta eller delta i nya forskningsprojekt av rädsla för ifrågasättanden och repressalier. 

Skyddet för försökspersoner i forskningsprojekt bygger i grunden på en etisk medvetenhet hos forskarna och den fostras framför allt i en forskningskultur där inte jakten på antalet publikationer och medförfattarskap är huvudsaken. Den medicinska forskningens anseende bygger framför allt på att den leder till användbara resultat tillkomna under anständiga och välkontrollerade former. Den främjas inte av juridiska processer. 

Etikprövningen bör fokusera på frågor om risk/nytta med projektet och samtycke och integritet från dem som där ingår och inte som nu ofta på projektets ”vetenskaplighet”, i praktiken metodfrågor. Att bedöma vad som är ”vetenskapligt” god forskning är grannlaga och varierar från tid till tid och mellan olika skolbildningar. Därför bör etikprövningen vara återhållsam med sådana bedömningar. 

Lagstiftningen om forskningsetisk prövning har inte bidragit till en mer etisk forskning utan snarare hämmat den fria forskningen. Mycket skaver i det nuvarande etikprövningssystemet. Det är tyvärr tid för ännu en översyn av hela systemet. 

Lars Jacobsson, professor emeritus, psykiatri, Umeå universitet, tidigare ordförande i den forskningsetiska kommittén i Umeå, tidigare vetenskapligt råd vid Socialstyrelsen och tidigare ordförande i Läkaresällskapets etiska delegation

Sven Britton, professor emeritus, infektionssjukdomar, Karolinska institutet

Bo von Schoultz, professor emeritus, obstetrik och gynekologi, Karolinska institutet