”Kandidaternas trängsel absurd”

Klockan är ett en vanlig tisdag och det är dags för undervisningsmottagning på dermatologen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. I rummet är vi åtta kandidater, en patient och en handledare. Situationen är absurd.

Detta är resultatet av den oansvariga, ogenomtänkta och massiva utbyggnaden av läkarprogrammet de senaste åren. Höstterminen 2003 antogs i Uppsala 80 studenter. Tio år senare antogs 130. Det är en ökning på drygt 62 procent.

Låt mig ge några fler konkreta exempel på vad detta har resulterat i:

￭ Under kirurgterminen våren 2013 var antalet studenter per så kallad PBL-grupp tio till elva stycken. Syftet med att införa PBL, problembaserad inlärning, på läkarprogrammet var att öka den pedagogiska kvaliteten på inlärningen. Denna inlärningsmetod bygger på att grupperna ska innehålla fem till sex studenter. Att förklara vad detta resulterade i känns överflödigt.
 ￭ Under kirurgterminen var vi så pass många studenter att vissa i klassen inte en enda gång deltog i ett gastrokirurgiskt ingrepp. Det fanns helt enkelt inte plats.
 ￭ Under endokrinologikursen var majoriteten av klassen utlokaliserad på olika regionsjukhus där en endokrinologisk avdelning/mottagning inte ens existerar. Ett flertal utförde aldrig tyroidea- eller bröstpalpation.
 ￭ Under infektionskursen hölls  överläkarronder  där syftet var att få träffa och undersöka typiska infektionspatienter. Vi var tio kandidater per grupp i fyra grupper och samtliga skulle auskultera lungorna på patienter med pneumonier. Resultatet? Ganska yra och trötta patienter.
 ￭ På sjukhuset finns inte tillräckligt många skåp i omklädningsrummet för alla studenter. Många delar skåp två och två eller tre och tre. Vissa byter om inne på toaletten och tar med sig sin väska runt på sjukhuset.
 ￭ I många undervisningssalar är antalet sittplatser för litet i förhållande till antal studenter.
 ￭ Att få respons på sina dikterade inskrivningar, epikriser och så vidare är numera en raritet. Studenterna är för många per handledare så det finns inte tid till detta.
 ￭ En så kallad kandidatmottagning är inte längre en övning i att själv få hålla en mottagning med  en egen patient . Ofta räcker varken patienterna eller hand­ledarna till och kandi­daterna måste dela två och två på en patient. Den ena får då vara  aktiv  och ta upp anamnes och genomföra status medan den andra får sitta i ett hörn och titta på. Givande? En eller två gånger, ja. Upprepade gånger, nej.

Vanligtvis brukar man inte kunna föra ett resonemang ut­ifrån så kallad anekdotisk bevis­föring, men i detta fall är det på sin plats. Beslutsfattare måste få klart för sig vilken verklighet dagens läkarstudenter lever i. Den alltför snabba utbyggnaden går ut över kvaliteten på undervisningen, såväl den teoretiska som praktiska.

Detta kommer i längden att resultera i mindre kompetenta nya läkare som har mindre klinisk erfarenhet från sin utbildning än sina äldre kollegor.

Det råder ingen tvekan om att det behövs fler specialistläkare, och då framför allt inom allmän­medicin, geriatrik och psykiatri i glesbygd. Men det problemet löses inte genom att man fyller de redan fulla läkarprogrammen över brädden. Det problemet löses genom att tiden från läkarexamen till färdig specialistutbildning kortas, och då krävs fler AT- och framför allt fler ST- tjänster inom bristspecialiteterna.

I dagsläget är väntetiden på en AT-tjänst i storstäderna cirka 1,5 till 2 år och i mindre städer cirka sex månader. På vilket sätt får vi då fram färdiga specialister snabbare genom att öka trycket på flaskhalsen ytterligare?