”Känslan av utanförskap värst i början”

Tack Björn Olsson för en mycket bra krönika som på ett nyanserat sätt belyser några problem som utländska läkare (som jag själv) upplever inom det svenska sjukvårdssystemet. År 2012 utfärdades 57 procent av Socialstyrelsens läkarlegitimationer till läkare utbildade utomlands. Svensk sjukvård har ett stort behov av utländska läkare och kan i sin tur erbjuda utländska läkare bra utbildning och fina arbetsvillkor.

Som Björn kommenterar har vi läkare en självbild som upplysta, toleranta och moderna. Samtidigt visar Sylfs rapport ”Upplevd diskriminering i underläkarkåren 2013” att var tredje underläkare har upplevt sig diskriminerad på någon av diskrimineringslagens sju grunder (kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder). Faktum är att alla har fördomar och alla behöver ständigt ifrågasätta sina egna förutfattade meningar. Oftast speglar uttrycksförmågan utbildningsnivå och kunnighet men för en invandrad läkare som nyligen har lärt sig svenska finns inte den kopplingen. Man måste anstränga sig för att höra budskapet även om det inte är levererat som fantastisk retorik.

Det är med en kluven inställning som jag får höra att jag talar bra svenska – det gör jag inte jämfört med en person av liknande bakgrund och utbildningsnivå och med svenska som modersmål. Jag är språkhandikappad och det gynnar ingen att låtsas att så inte är fallet.

Vi invandrade läkare är annorlunda. Vi har olika utbildning och sjukvårdserfarenheter. Vi har vanligtvis sämre kunskaper om det svenska samhället och talar sämre svenska. Invandrade läkare har mycket att tillföra i Sverige, men språksvårigheter och kulturkrockar kan också leda till problem. Som utländsk kollega behöver jag mötas med tålamod och respekt om och om igen för att komma i gång och uppnå min fulla potential. Nästan alla invandrade läkare jag har träffat upplever problem att hitta socialt umgänge på jobbet.

Som jag ser det utgår det sociala livet i Sverige inte från jobbet i den utsträckning som det gör utomlands, men som nyanländ invandrad läkare har man inget annat nätverk. Som utländsk läkare stöter jag aldrig på någon gammal studentkompis i korridorerna.

Ensamhet både privat och professionellt är betungande. Känslan av utanförskapet var som värst i början av min tid som doktor i Sverige och länge hade jag som mål att föra ett ”bra” samtal om dagen med någon arbetskollega – städerska/läkare/sjuksköterska/vaktmästare - vem som helst!

I min erfarenhet är svenskar flockdjur och tycks känna begränsat personligt ansvar för kollegor. Man är välkommen att slå sig ner vid det gemensamma bordet på sjukhusrestaurangen men ingen kommer att bjuda in en specifikt – det är för personligt. Anmälningslistan till julfesten finns på kylskåpsdörren i fikarummet – i bästa fall är det någon som frågar om man har skrivit upp sig. Om svensk sjukvård kunde omfamna utländska läkare lite mer med till exempel mentor-/vänskaps-/coachnings program skulle man skapa mer spelrum att diskutera utvecklings- och förbättringsmöjligheter för utländska läkare.

Ur mitt perspektiv har den invandrade läkaren ett stort eget ansvar att sträva efter att förbättra sitt språk, gå på kurser i sjukvårdssvenska och svensk hälsolag, anamma den svenska kulturen av ordentliga hälsningar, alltid bära namnskylt och upprepa sitt namn tydligt och ofta. Jag tror att det är bra att delta i varje socialt tillfälle som erbjuds.

Av mina svenska kollegor önskar jag att ni försöker prata med oss invandrade läkare en och en i ett samtalsformat då det finns bättre möjligheter för den med sämre språk att kommunicera. Slå dig ner med din utländska kollega i hörnet i matsalen i stället för i en grupp med femton andra. Fråga efter förbättringsidéer från den utländska läkarens hemland. Våga komma med samhällsinformation som den utländska läkaren kanske inte känner till. Fråga vad kollegan har haft för sig på helgen. Bjud in en utländsk kollega till middag hemma – visa hur man lever.

Första steget mot lika rättigheter och möjligheter för samtliga läkare är att synliggöra de problem som finns och att som yrkeskår erkänna för oss själva att flera grupper, däribland invandrade läkare, inte har samma möjligheter som sina kollegor. En förbättring på det här området gynnar oss alla.

Kom ihåg: Det är inte enbart patienter som behöver omvårdnad. Vi måste också vårda vår gemensamma arbetsmiljö! Alla kommer att trivas bättre på jobbet om vi, era utländska kollegor, kan känna oss som en i gänget.