Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag26.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Kapa köerna till diagnostik och behandling av adhd”

Publicerad: 23 November 2017, 06:00

Lars Jacobsson, professor emeritus, överläkare, psykiatriska kliniken, Norrlands universitetssjukhus i Umeå.

En adhd-utredning för vuxna ska inte behöva ta upp till 30–40 timmar, skriver psykiatriöverläkare Lars Jacobsson.


Ämnen i artikeln:

Adhd

Antalet personer som diagnostiserats med adhd och som får behandling har ökat dramatiskt under senare år. Det är ofta mycket långa väntetider för dia­gnostik och behandling och frågan är om det verkligen är motiverat.

Diagnostiken bygger för vuxnas del väsentligen på patientens egen berättelse om sin livs­historia och sina aktuella problem. Till detta kommer i de allra flesta fall en mycket omfattande neuropsykologisk utredning. Denna kan på vissa enheter ta upp till 20-30 timmar. Sammanlagt kan en adhd-utredning för vuxna ta upp till 30-40 timmar.

Det finns ingen evidens för att detta är nödvändigt. Detta leder till långa köer och i många fall till att kliniker och huvudmän köper in utredningar från utomstående enheter, ofta till ett högt pris. Jag menar att utredningarna i normal­fallet skulle kunna kortas ner dramatiskt till samman­lagt i storleksordningen 4-5 timmar. De resurser som frigörs skulle i stället kunna användas för behandling och uppföljning av den stora patient­gruppen som det är frågan om.

En överföring till primär­vården skulle vara möjlig i en hel del av dessa fall.

Det finns flera skäl till att inte lägga ut diagnostiken på externa enheter. Diagnostiken är ju inledningen till den efter­följande behandlingen, vare sig det är psyko­sociala stödinsatser, informations- och utbildningsinsatser för patienter och närstående, psykoterapeutiska insatser eller läkemedel. Inte sällan har dessa patienter också andra psykiatriska problem, samsjuklighet, vilket ökar motiven för att diagnostik och behandling ska hållas ihop inom samma enhet.

När det gäller behandlingen skulle de frigjorda resurserna kunna användas för psyko­eduktiva och psykoterapeutiska insatser för den här patient­gruppen – något som nu dessvärre ofta inte sker.

När det gäller läke­medels­behand­ling är den kontro­versiell, framför allt på grund av att den vanligaste medicineringen består av centralstimulantia. Här finns onekligen ett problem framför allt på grund av risken för läckage ut till missbruksklientel. De allra flesta patienter som står på centralstimulerande medel sköter sin medicinering på ett ansvarsfullt sätt. Det finns ändå skäl att allvarligt överväga om vi inte oftare skulle kunna pröva de två alternativa icke-centralstimulerande läkemedel som inte sällan har god effekt på adhd-symtomen: Atomoxetin och Guanfacine. Dessa läkemedel kan dessutom förskrivas av allmänläkare som i många fall skulle kunna ta över den kanske livslånga medicineringen som en del patienter behöver.

En överföring till primär­vården skulle alltså vara möjlig i en hel del av dessa fall - en viktig förutsättning är givetvis att det finns tillräcklig kontinuitet på läkarsidan inom primärvården för att detta ska vara möjligt.

Vad gäller frågan om att anlita externa (ofta privata) enheter för utredning borde huvudmännen snarast upphöra med detta och i stället använda resurserna inom de egna enheterna till behandling och uppföljning.

LARS JACOBSSON

Ämnen i artikeln:

Adhd

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev