Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag16.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Kollegorna lägger ord i min mun”

Publicerad: 19 Februari 2014, 06:00

Leif Dahlberg, professor i ortopedi, bemöter ett inläggfrån Magnus Forssblad med flera om artroskopier.


I ett debattinlägg upprörs författarna över den argumentation jag påstås anföra mot mina kollegor i en TT-intervju. Att de ”reagerar starkt” mot min argumentation och anser att den inte hör ”hemma i en kollegial eller vetenskaplig miljö” känns som att kasta sten i glashus, när de själva bygger sin argumentation på att tillskriva mig citat som inte är mina. Jag har inte uttalat mig om kostnader, meningslösa operationer och vad privata vårdgivare tjänar på dessa. Det är uttryck från TT:s artikelförfattare.

Det jag verkligen uttryckte i intervjun är att det är ”obegripligt” och ”exempellöst” om artroskopierna har ökat i Stockholm när flera studier (inte enbart den finländska som debattörerna nämner) tyder på att vi borde gå i motsatt riktning. Socialstyrelsen håller dock på att se över statistiken och det går ännu inte att uttala sig säkert. Det står dock klart att det görs tio gånger fler artroskopier i Stockholm än i Jämtland.

Bör man uppfatta debattförfattarnas inlägg som att den aktuella studien (Sihvonen 2013) tillsammans med tre tidigare studier i New England Journal of Medicine (Moseley 2002, Kirkley 2008 och Katz 2013) inte bör medföra några förändringar på antalet knäartroskopier hos personer i medelåldern med artros eller så kallad meniskskada? Dessutom har man på Capio (Herrlin et al. 2007 och 2012) i en egen studie konkluderat att träning bör rekommenderas som första behandling.

Min skattning av andelen överflödiga operationer baseras på enkel medeltalsuträkning av den citerade studien där 7 procent av dem som shamopererats behövde göra ny artroskopi, Katz (2013) och Herrlin (2012) där motsvarande andel låg på cirka 30 procent. Jag förespråkar individualiserad behandling enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer, vilket betyder följande för personer med ont i knät:

Klinisk undersökning, röntgen (belastade bilder inklusive patellaaxial) i oklara fall.

Råd om fysisk aktivitet, gärna hos sjukgymnast för att få diagnosen bekräftad liksom behovet av artrosskola bedömt.

Utvärdering vid behov efter 8–12 veckor. Om inte önskad effekt har uppnåtts bör utredning om behov av ortos, artroskopi, osteotomi eller protesoperation övervägas beroende på ålder och diagnosmisstanke.

Om man följer dessa enkla, evidensbaserade och patientvänliga råd finner artroskoperandet rimliga nivåer. Sjukgymnastik bör först få en ordentlig chans då den exempelvis inte medför de risker som en operation gör. De som ändå inte blir bra av sjukgymnastik kan opereras med lika gott resultat senare. För de flesta som söker vård för artros räcker deltagande i en artrosskola med BOA-registrets upplägg. Där får personen information om artros, träning och viktens inverkan samt lära sig olika övningar för att motarbeta effekterna av artros. Artrosskola sparar både lidande för individen och resurser för samhället. Det får debattförfattarna gärna citera mig på.

Relaterat material

debatt”Felaktig kritik mot artroskopier”

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev