Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Kommer gränsen för vem som gör vad inom vården att suddas ut helt?

Publicerad: 17 juni 2009, 07:07

Är den utveckling som pågår i linje med kravet på förbättrad kvalitetssäkring? undrar Bertil Sjölund.


Bertil Sjölund
är överläkare i kirurgi vid kirurgkliniken i Helsingborg/Ängelholm.

Var går ”gränsen” för vem som ska göra vad i vården? Kommer det i framtiden att finnas någon gräns över huvud taget?

Detta är en avgörande fråga som Läkarförbundet, och även Socialstyrelsen, bör fundera över och förhålla sig till!

Den europeiska läkarorganisationen UEMS definierade 2006 The Medical Act där det tydligt framgår att ”The medical act encompasses all the professional action, provide diagnostic or therapeutic care to patients… It is the responsibility of, and must always be performed by a registered medical physician or under his/her direct supervision and prescription”.

Ett exempel (bland många) är endoskopiverksamheten. Sedan 15 till 20 år tillbaka bedrivs viss gastrointestinal diagnostisk och terapeutisk rutinendoskopi av ”icke läkare” i en del anglosaxiska länder. Bakgrunden till detta koncept är den diskrepans som råder mellan endoskopibehov och läkarresurser med endoskopisk kompetens.

Några sjukhus i Sverige har vidareutbildade endoskopiassistenter och sjuksköterskor som bedriver diagnostisk kolo- och gastroskopi men i vissa fall även terapeutisk verksamhet (polypexstirpation med mera). Oftast sker denna verksamhet med en ”hjälplina” i rummet bredvid, det vill säga en endoskopikompetent läkare som tillkallas vid behov.

Vid svenska gastrodagarna i Göteborg i maj i år redogjordes ganska okritiskt för denna relativt nya verksamhet – många i auditoriet såg ”fördelar” för patient (ökad tillgänglighet?), arbetsgivare (billigare?) och för sig själva som endoskopi-assistenter/skopister (intressantare uppgift, högre lön?).

Kvalitetsaspekterna diskuterades knappast och inte heller de medikolegala problem som uppstår avseende ansvarsfrågor med mera.

■ Är då denna utveckling att ”delegera” diagnostik och eventuell terapi av godo för patienten?
   ■ Är denna utveckling ett led i förbättrad och ökad kvalitets­säkring?
   ■ Är denna utveckling till gagn för våra yngre läkarkollegors möjlighet att skaffa sig praktisk erfarenhet (i ovanstående exempel tillräckligt stora endoskopivolymer för att inom en rimlig tid nå endoskopikompetens)?

Jag tror att svaret på samtliga frågor är nej – möjligen är utvecklingen till gagn för arbetsgivaren som förflyttar ett uppdrag till en personalgrupp med lägre kostnadsnivå och självklart är en kompetenshöjning ett positivt inslag hos andra yrkesgrupper.

Diagnostik och terapi bör av patientsäkerhetsskäl och kvalitetsskäl i de allra flesta situationer förbehållas den medicinska professionen.

Skälen är flera och mångfasetterade – de viktigaste är att den utbildning och erfarenhet som läkarprofessio­nen besitter är ”kittet” som gör dia­gnostik och/eller klinisk bedömning balanserad och konklusionen samt eventuell åtgärd fullständig och av optimal kvalitet.

Att lösa ett eventuellt vakansproblem med en formaliserad ”halvtidsutbildning” är (med all respekt för utbildningens tekniska kvalitet) en genväg med fallgropar på kort och lång sikt.

”Alla” kan med noggrann utbildning och tålamod sannolikt tekniskt läras att utföra de flesta kirurgiska/medicinska ingrepp – dock utan att med säkerhet förstå fyndens och åtgärdernas implikationer för den medicinska helheten!

Frågan är om detta faktum att ”alla kan” ska gälla okritiskt och vid resursbrist (och även annars …) börja tillämpas som en ”enkel” lösning och ”genväg”.

Vårdens arbetsgivare bör i så fall starta utbildning för andra personal­kategorier än läkare avseende de uppgifter som av tradition och av mediko-legala orsaker har ansetts höra till läkarprofessionen.
”Förebilder” finns i vissa afrikanska länder där så kallade ”medical assistants” – utan medicinsk traditionell utbildning - fungerar utmärkt som opererande kirurger och gynekologer för vissa ingrepp efter kort praktisk handledning.

Läkarförbundet bör därför, av främst patientsäkerhets- och kvalitetsskäl, vara tydligt i sitt förhållningssätt och bevaka den medicinska professionens kärnuppgifter (diagnostik och terapi) samt kräva utbildningsresurser som är i paritet med behovet i dag och i framtiden för våra yngre kollegor. Läkarförbundet bör starkt ifrågasätta förändringar som inte gagnar vårdkvaliteten och patienternas bästa på sikt. Vi slipper då dessa ”u-svängar” och ”genvägar” där arbetsgivaren ”graderar ned” viss verksamhet till annan personalkategori för att bland annat undgå ett besvärligt och kanske kostbart bemanningsproblem.

Bertil Sjölund

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev