Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Kostråd saknar ofta vetenskaplig grund

Publicerad: 19 september 2007, 05:05

Beroendet av kommersiella anslagsgivare styr myndigheternas officiella kostråd, skriver Lars Werkö i sin anmälan av boken ”Ideologin och pengarna bakom kostråden”.


Böcker som handlar om kost har varit bästsäljare under de senaste decennierna. I synnerhet om de kommer med råd om hur man ska tillfredsställa hunger och smak samtidigt som man kan behålla – eller förvärva – en slank kroppskonfiguration. Författarna till denna bok lägger emellertid ett helt annat perspektiv på de kostråd som myndigheter, nutritionsforskare och andra förståsigpåare varit så flitiga med att presentera och visar på vilka lösa antaganden som de flesta kostråden är baserade.

Wikholm och Litsfeldt har undersökt hur de råd som Livsmedelsverket regelbundet producerar kommer till och har kartlagt deras historia under de senaste femtio åren. De har följt hur reklambranschen hjälpt till att ge slagkraftigt material och nämner det samarbete som har skett mellan USA och Sverige. I båda länderna har jordbruksdepartementen tillsynsansvar för de myndigheter som utfärdar råden.

Författarna följer de olika turer som funnits kring kostråden, och beskriver hur olika intressenter deltagit i verksamheten. Alltifrån Socialstyrelsens (av Brödinstitutet betalade) råd om ”6–8 skivor bröd om dagen” till dagens mindre reklam­betonade, men i huvudsak oförändrade, allmänna råd, följer de de kommittéer som haft i uppdrag att råda svenska folket om kosten.

Författarna intresserar sig inte bara för de råd som producerats utan också för vilka experter som använts i olika kommittéer och hur de varit beroende av eller förbundna med livsmedelsföretag. De har också granskat det vetenskapliga underlag som använts, och funnit att råden ofta är dåligt motiverade eller att det inte finns något vetenskapligt underlag för de råd som givs.

De visar att starka bindningar funnits med livsmedelsindustrin. De svenska professorerna i näringslära som tillsattes i samband med ökningen av läkarutbildningen kommer inte undan betydande kritik. Jag vill dock se deras ställningstagande mera som ett tecken på att deras kunskaper om de sjukdomar som kosten skulle orsaka är rudimentära än på att just de skulle vara köpta av industrin.

Författarna redovisar de många turerna i tillkomsten av den märkliga adjungerade professuren vid Uppsala universitet och som inrättades för en av de experter som Livsmedelsverket haft störst förtroende för. I realiteten har han varit anställd av en stiftelse bekostad av livsmedelsindustrin.

Samarbete mellan universitet och företag har på senare tid blivit allt vanligare, och både universitet och statsmakter har varit nöjda med detta bidrag till finansiering av forskningen vid universiteten. Samarbete mellan penningstinna företag och svultna universitet är nödvändigt, men det ska ske på ett öppet och ärligt plan.

I det föreliggande fallet har flera företag gått samman i en stiftelse för att kanalisera nödvändiga medel, en lösning som kan ifrågasättas. En adjungerad professor är helt beroende av sin huvudarbetsgivare, vilket gör det självklart att han i första hand företräder denne, i andra hand den institution där han ”bistår” universitetet.

Boken har egentligen två, kanske tre, huvudbudskap. Ett är att de kostråd som allmänheten får i Sverige är baserade på tveksam eller obefintlig vetenskap och därmed ofta felaktiga. Det andra är att andra intressen än rent vetenskapliga har utövat inflytande på råden, och det tredje att detta inflytande i stor utsträckning hänger samman med att de myndighets­organ som fått förtroendet att upplysa allmänheten har fastnat i ett nät av halvsanningar, trosvissa förklaringar och prestige; det sista inte minst.

Det är också anmärkningsvärt att just detta område för omsorg om hälsan anförtrotts ett organ som är underställt det departement som har produktionsansvar, inte det som har folkhälsoansvaret.
Det är inte så mycket nya tankar författarna för fram som att de samlat synpunkter från flera håll och sammanfört dem till en sammanhängande berättelse om varför den allmänna debatten fått en sådan slagsida som den haft.

För några år sedan besöktes Sverige av den amerikanska näringsforskaren Marion Nestle, som är professor i nutrition vid New York University. Hon har gett ut en bok, Food Politics (University of California Press 2002, 455s), baserad på exempel från det amerikanska samhället. Nestle visar hur tobaksindustrin successivt tagit över livsmedelsföretag (Philip Morris äger Krafts till exempel) och låtit dem lära sig marknadsföring från de nya ägarna. I många stycken sammanfaller hennes budskap med vad Litsfeldt och Wikholm framför. Deras förtjänst är att de påvisar samma beroende av kommersiella krafter i Sverige som Nestle visar förekommer i USA.

Det är svårt att förstå att ingen i USA reagerade när man klart såg att det amerikanska folket blev allt fetare på en kost med minskat fett (men ökade kolhydrater). Visserligen halverades samtidigt dödligheten i hjärtinfarkt – vilket antagligen berodde på minskad cigarettrökning och behandling av högt blodtryck. Var tog korrelationen mellan fetma och hjärtinfarkt vägen?

Brittiska hjärtfonden visade för några år sedan att fettförbrukningen i Europa hade varit konstant i årtionden samtidigt som hjärtinfarkt­frekvensen halverades. Ändå fortsatte man att plädera för fettfattig kost. Svenska Livsmedelsverkets experter ansåg sådana siffror tala emot vad man visste och kunde därför negligera dem. Litsfeldt och Wikholm visar också hur medierna undviker att ta in kritik mot etablissemanget.

Det finns dock en rännil av annan uppfattning än den officiella. I en SBU-rapport från 1997 skrev den amerikanske Harvardprofessorn Walter C Willet: ”Aktuella amerikanska erfarenheter tycks inte tala för att fett i kosten skulle spela stor roll för uppkomst av fetma eller övervikt. Övervikt har blivit allt vanligare samtidigt som en klar minskning av procentandelen från fett i kosten inträffat.”

Vilket i klartext innebär vad Litsfeldt och Wikholm framför, att det är kolhydrater som ligger bakom fetman. Redan 1979, vid en konferens om förebyggande av hjärt-kärlsjukdom som hölls i Skövde, visade Björn Isaksson och jag helt motsägande uppfattning om hur den vetenskapliga litteraturen skulle tolkas. Uffe Ravnskov, som i flera böcker påvisat de svenska kost­rekommendationernas dåliga underlag, betraktas i Sverige som mindre vetande dansk invandrare men är internationellt erkänd för hans kritik av det officiellt antagna sambandet mellan kost och hjärtsjukdom. När han får ett internationellt pris, uppmärksammar varken lekmanna eller professionella medier detta.

Den internationella livsmedels­industrins inflytande som Nestle dokumenterat, kan inte ha varit någon hemlighet för svenska beslutsfattare. Det är bara några år sedan den amerikanska sockerindustrin fick den amerikanska regeringen att protestera när WHO ville varna för socker. Det var inte första gången som industrins inflytande kom till synes. Tidigare litade den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA på vetenskapliga resultat framtagna av industrin, när FDA utdömde cyklamat som sockerersättning; ett beslut som sedan måste revideras.

Officiella myndigheter i Sverige kan snart fira femtioårsjubileum av de kostråd som varnar för fett i kosten. Det började på sextiotalet och har fortsatt i oförminskad styrka. Förtjänsten med Ideologin, pengarna, kostråden är att man spårar de bakomliggande tankar som uppkom i en tid då allmänhet och beslutsfattare fruktade en svält­katastrof för jorden, och som sedan i alltmer modifierad form fått styra den officiella inställningen till hur svenska folket bör utnyttja ”sitt dagliga bröd”.

Mot bakgrund av denna situation föreslås att man dels tillsätter en oberoende grupp inför nästa omgång av kostråd, dels överför ansvaret för kost och hälsa till det organ där det hör hemma, och – får man förutsätta – befriat från prestigeförsvarande talesmän för livsmedelsbranschen.

Denna bok bör läsas inte bara av dem som är intresserade av kostfrågor eller folkhälsa. Även de som tror att den akademiska forskningen skulle må bra av att bli beroende av företag bör få sig en tankeställare om vad sådant samarbete kan leda till.

Lars Werkö

Läs även här vad Lars Werkö skriver under rubriken "Kan egentligen sjukvården något om hälsa?".

Lars Werkö tillägger:

Jag borde egentligen inte recensera denna bok – jag har tidigare tagit ställning till författarnas trovärdighet genom att skriva ett förord till Litsfeldts bok”Fettskrämd”.

Författarna tar också upp vad jag under femtio år förfäktat – att den vetenskapliga kunskap som ligger bakom alla råd om kostens inflytande på hälsan är rudimentär och att det mera är prestige och beroende av anslagsgivare som legat bakom de detaljerade råd som varit officiella.

Men författarna gör det med andra utgångspunkter och med en historisk förklaring som tidigare inte framförts. De ger dessutom detaljer i beslutsprocesser som tidigare inte lagts fram. Jag tycker därför att jag kan anmäla den – bara läsaren av denna har min inställning klart för sig.

Lars Werkö
är professor MD, FRCP

Här kan du gratis ladda upp två kapitel ur boken "Ideologin och pengarna bakom kostråden"

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News