”Läkaren är konsult och patienten är vd i sitt eget liv”

Det är med intresse och igenkänning jag läser Susanna Sandbergs gästkrönika i Dagens Medicin nr 43-44/21. Jag fick sådan lust att utveckla tankarna lite, då jag finner ämnet angeläget. 

Jag är medveten om att Susanna Sandberg skriver om vad som händer under läkarutbildningen. Jag jobbar främst med läkare som har gedigen patienterfarenhet, ST-läkare och läkare med erfarenhet från andra länder.

Läs mer: Susanna Sandberg: ”Jag ser tre fallgropar med 2000-talets anamnesstil” 

Jag ser tillbaka på ett yrkesliv där jag väl känner igen den förändring samtalet med patienten genomgått. Samtalet har som fenomen alltid intresserat mig, och jag minns den där strikta mallen, hur fascinerad jag var över att man också skulle ta upp det sociala, vilka omständigheter leverantören av min medicinska utmaning levde under. Som allmänmedicinare ökade förstås allt eftersom insikten om värdet i detta. Även insikten om vad som i slutändan var det mest intressanta ökade: det patienten förstår, och gör med den överenskommelse vi kommit fram till är avgörande – inte bara vad det var jag ordinerat. 

I Sverige, liksom i många andra länder, får nu alla medicinstudenter introduktion i den så kallade trestegsmodellen, som det finns god vetenskaplig evidens för. Grejen är att först ta reda på vad patienten tänker, har för verklighetsuppfattning och idéer runt sitt hälsotillstånd, vad som skrämmer och vad man har för förhoppningar och önskemål. En aldrig så väl medicinskt behandlad person, som inte fått respekt för och svar på sina frågor, riskerar att inte bara gå ut missnöjd, utan att inte heller följa adekvata råd och ordinationer. Och när läkaren sedan därefter är klar med specifik anamnes och undersökning, krävs en överenskommelse som är uttalad och gemensam, och trygghet i vad som händer härnäst.

Men nu till fallgroparna. Oj vad jag håller med om dem. Jag skulle vilja börja med patientperspektivet. Jag gillar att tänka på mötet med patienten som ett möte mellan experter – där den ena äger problemet, och expertisen om dess kontext. Det är meningen att vederbörande ska gå ut från konsultationen med både en känsla av, och en verklig förmåga, att kunna förstå och hantera problemet lite bättre. Jag tror den vanligaste missuppfattningen både hos motståndare till metodiken, men tyvärr ibland också hos förmenta användare av den, är att patientcentrering är att köpa patientens föreställningar och önskan med hull och hår. Som en butik där man beställer varor, typ sömnmedicin och röntgenundersökningar. Men då avsäger sig läkaren sin egen expertis, den som patienten skulle ha tillgång till för att hantera sitt hälsoproblem. 

Dokusåpaeffekten – det var en rolig liknelse ... och allvarlig, riktigt allvarlig. Trevlighet är utmärkt och farligt. Visst måste vi väl som läkare och sjukvårdspersonal unna oss att njuta av att få ta del av livsberättelser, det är en del av bonusen med jobbet. Men i professionella samtal behöver man alltid fråga sig: Vad tjänar detta för syfte? Vad är informationen om upplevelsen av besvären bra till? 

Jo, den kan vara av utomordentligt stort värde för att förstå varför en person söker för något man som läkare tycker är banalt, eller tvärtom: varför man dröjt att söka för något hotande, och då ligga till grund för en förklaring som gör patienten trygg och mer benägen att följa en överenskommelse om åtgärd. Att frigöra frågan om patientens upplevelse och föreställningsvärld från syftet med konsultationen är att missa målet. När syftet är nått, ja då räcker det.

Så har vi då Folkhälsoperspektivet. Det skulle jag inte kalla fallgrop, det skulle jag kalla fälla. Något att fastna i, bli kidnappad av. Redan på 1600-talet när Sveriges första provinsialläkare verkade, var förebyggande verksamhet och folkhälsa en mycket stor arbetsuppgift – då kanske den helt dominerande, när provinsialläkarkåren bestod av två personer i landet. Och sjukvården har många gånger tappat bort både det förebyggande folkhälso-/folkbildningsarbetet och det salutogena stärkandet av det friska. Så nog är det ett väsentligt område. Men ska ålägganden från folkhälsomyndighet, regionledning och andra höga vederbörande få invadera mitt möte med patienten, mötet som patienten kom till med en egen agenda? Vem har egentligen tolkningsföreträde om vad som ska avhandlas? Är det en inträdesbiljett till sjukvården att svara på frågor om kost och motion, alkohol och rökvanor?

För mig ligger svaret återigen i det där med mötet mellan experter och i att utgå från den agenda patienten har med sig. Som läkare är jag skyldig att hålla mig med aktuell kunskap inom mitt område, och göra den tillgänglig för patienten, utifrån dennes förutsättningar och situation. Alltså bör det förebyggande arbetet i patientmötet kopplas till patientens aktuella situation och fråga. Då har vi chans till en sak till! Nämligen att göra patienten till samarbetspartner, med makt över sin egen situation. Läkaren är konsult, ger råd och stöd, patienten är vd i sitt eget liv, beslutar och utför.

Ja jag vet. Det är inte alls så här enkelt. Men grundinställningen till problemet är ett bra ställe att börja på.

Anna Karin Svensson, specialist i allmänmedicin, före detta ST-studierektor och fortfarande lärare på konsultationsutbildningen