Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Läkarförbundet bör förklara sig i styckmordsfallet

Publicerad: 10 juni 2009, 05:50

Förbundet har varit påfallande passivt och gömt sig bakom formalistiska hinder när det gäller hanteringen av de båda styckmordsanklagade läkarna, skriver Lars H:son Nilsson.


1988 friades de två läkare som i pressen omnämndes som allmän­läkaren och obducenten av tings­rätten från mordmisstanke i det så kallade styckmordet på Catrine da Costa. I domskälet fanns emeller­tid inskrivet att de hade styckat den döda kroppen, ett brott som då hunnit bli preskriberat. Eftersom de friades i domslutet var det inte möjligt att överklaga domskäl. Resultatet av en ny polisutredning, som påbörjades 1999, var att ingen av de båda läkarna kunnat bindas till något brott. Ärendet har nu under 25 år vandrat mellan olika instanser. Under 2009 väntar, som en återstående rättslig möjlighet för de båda läkarna, en huvudförhandling i tingsrätt angående skade­stånds­anspråk mot staten.

På Socialstyrelsens initiativ fråntogs de båda läkarna sina legitimationer, vilket slutligen fastställdes av kammarrätten 1991. Omedelbart därefter uteslöts de ur Läkarförbundet. Journalisten Per Lindeberg publicerade 1999 sin väldokumenterade bok Döden är en man, där han hävdar att de två läkarna utsatts för justitiemord.

Denna bok förnyade debatten, som tidigare dominerats av den svenska radikalfeminismens samhällskritik och vänsterns klasskampslära. Nu engagerade sig erfarna jurister och kända samhällsdebattörer som ifrågasatte grunden för såväl rättsprocess som domslut. Läkarkåren förhöll sig däremot påfallande passiv. Johan Lagerfelt och Lars Berggren tillhör de få kollegor som engagerat sig i ärendet. 2008 framförde de en motion till Läkarförbundets fullmäktigemöte om att obducenten och allmänläkaren skulle ges tillbaka sina medlemskap. Denna avslogs dock, se Läkartidningen nr 3/08.

I augusti 1984 tilldelades Jovan Rajs, i egenskap av jourhavande rätts­läkare, ansvaret för den rättsmedicinska utredningen av den då funna kroppen efter Catrine da Costa. Obducenten var underläkare vid Statens rättsläkarstation och Rajs var hans närmaste överordnade och dessutom handledare för dennes doktorandstudier. Inom polisen fanns en ryktesflora kring obducenten som uppstått efter hans hustrus självmord 1982. Polisens förundersökning i styckmordsfallet fokuserades därför tidigt på obducenten.

Sent på hösten delgav polisen föreståndaren för rätts­läkar­stationen, Milan Valverius, sina misstankar. Därefter informerades Rajs som då aktivt började söka belägg för att obducenten var skyldig till styckningen och mordet. Detta föranledde att Valverius kontaktade polisens spaningsledare och påpekade den föreliggande jävs­situationen. Föreståndaren föreslog vidare, utan framgång, att Rajs skulle frikopplas från utredningen och ersättas med en utomstående rättsläkare.

Det officiella utlåtandet, daterat november 1984 och signerat av Rajs, granskades senare, dels av Social­styrelsens rättsliga råd, dels av tre utländska rättsmedicinare. Samtliga ansåg att Rajs genom sitt utlåtande överskred gränsen för sitt uppdrag. Vidare saknades stöd för Rajs spekulationer att det rörde sig om ett lustmord och att det behövts läkarkompetens av speciellt slag för att utföra styckningen, vilket i praktiken pekade ut obducenten som skyldig.

I december 1984, när tidningarna utbasunerade att obducenten häktats för styckmordet, anmälde allmän­läkarens hustru misstanken att maken förgripit sig på deras dotter. Ärendet utreddes av barnpsykiater Frank Lindblad och barnpsykolog Margaretha Erixon tillsammans med en polisinspektör. Allmän­läkaren kunde dock inte bindas till något övergrepp och när modern inte fick gehör för incestmisstanken tog hon under hösten 1985 allt tätare kontakt med polisinspektören. Nu introducerade modern misstanken att den ännu ej tre år gamla dottern kunde ha bevittnat ett styckmord då hon var endast 17 månader gammal och att gärningsmännen kunde ha varit hennes egen pappa och en person som kunde ha varit obducenten. Moderns tolkning av barnets verbala utsagor protokollfördes av polis­inspektören.

I november 1985 överlämnades utredningen till våldsroteln och de två kriminalpoliser som var ansvariga för utredningen av da Costa-ärendet. En ny förundersökning påbörjades och inom ett par veckor gavs Lindblad och Erixon uppdraget att utvärdera rimligheten i det dottern  berättat .

Anmärkningsvärt nog antog de uppdraget, trots att de utvecklat en personlig relation till modern redan under incestutredningen tidigare samma år. Rajs knöts till utredningen på ett tidigt stadium när Lindblad-Erixon fick uppdraget. På Rajs initiativ bekräftade Lindblad att barnets berättelse överensstämde med obduktionsfynden. Det hemligstämplade utlåtandet, signerat av Lindblad och Erixon, överlämnades till polismyndigheten i januari 1986.

Lindblad ansåg att en rimlig tolkning kunde vara att barnet i ettårsåldern bevittnat styckningen av en människokropp och att hon också varit utsatt för sexuella övergrepp. Åklagaren grundade senare sitt åtal huvudsakligen på detta utlåtande, varvid barnet kom att fungera som huvudvittne via modern.

Först inför rättegången i kammar­rätten 1991 kallades de båda vittnespsykologerna Astrid Holgersson och Birgit Hellbom för att yttra sig om tillförlitligheten i det barnpsykiatriska utlåtandet. De var kritiska mot utredningen. Särskilt anmärkningsvärt var att polisen inte vid något tillfälle förhört barnet utan okritiskt nöjt sig med moderns andrahandsuppgifter. Det kunde inte uteslutas att modern använt sig av ledande frågor och manipulativa metoder för att få barnet att säga vad som förväntades. De ansåg vidare att Lindblad och Erixon alltför okritiskt utnyttjat polisens utredningsmaterial.

Denna redogörelse för en komplicerad rättsprocess med förödande konsekvenser för de berörda rymmer frågor av betydande intresse för läkarkåren.

Efter den polisutredning som påbörjades 1999 och den granskning av materialet som gjorts av fristående jurister och samhällsdebattörer, kan de båda läkarna inte längre bindas till brottet. Bevisningen mot de båda läkarna vid tiden för häktningen 1987 var bräcklig. Den bestod av Rajs, Lindblads och Erixons spekulativa rättsintyg samt en fullständig tilltro till moderns berättelse.

Socialstyrelsen, som hade varit pådrivande vid delegitimationen, övervägde senare att ompröva sitt beslut. Frågan lades ner vid skifte av generaldirektör. I dagens läge finns det inget hinder för den oberoende myndigheten att verka för upp­rättelse av de båda läkarna.

Läkarförbundet, som snabbt tog ställning för de båda kollegernas skuld, befinner sig i en mer brydsam situation. Grupper inom förbundet deltog okritiskt i den mediekampanj och hetsjakt som drevs mot de båda läkarna.

Detta kan vara en förklaring till att förbundet varit påfallande passivt och gömt sig bakom formalistiska hinder.

Inför den kommande huvudförhandlingen i tingsrätten angående skadestånd, vore det av stort allmänintresse om Läkarförbundet och dess jurister i en tidningsartikel beskriver och motiverar sitt aktuella ställningstagande i ärendet.

Lars H:son Nilsson

Lars H:son Nilsson
 är legitimerad läkare och specialist
 i invär­tes­medicin, Stockholm.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev