Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

tisdag18.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Läkarna – nästa yrkeskår i fritt fall?”

Publicerad: 21 augusti 2014, 04:30

Ska vi behöva se samma scenario för läkarnas status som för lärarnas? frågar kirurgen Claes Brodin och varnar för att patienten blir den stora förloraren.


Medias schablonbild av läkaren är en överbetald man med stort inflytande, när den sanna bilden i dag i stället är en ung läkare i karriären, sannolikt kvinna med stort ansvar och litet inflytande över verksamheten. Hennes psykosociala arbetsmiljö är sämre än för övriga yrkesgrupper i sjukvården, och hon löper stor risk att få psykiska problem.

Läkarkåren var en gång en yrkeskår med hög status och autonomi. I dag är den alltmer kringskuren, arbetande i en organisation där inflytandet har tagits över av sjukvårdsbyråkrater, och där det medicinska perspektivet ersatts av ett ekonomiskt perspektiv.

Flera artiklar har skrivits den senaste tiden om intåget av new public management, NPM, i sjukvården. NPM har gjort att sjukvårdsbyråkratin fått ett industriperspektiv på sjukvård. Som den medicinska hierarkins topp, har läkarkollektivet fått se sin roll förändras från utövare av läkarvetenskap, till sjukvårdsarbetare i sjukvårdsproduktionen. Som sjukvårdsarbetare betraktas läkaren som en helt utbytbar ”pinne” i systemet, en syn som lett till ett av sjukvårdens stora problem i nutid – fragmenterad sjukvård. Många patienter vittnar om en resa genom vården där de ständigt möter nya läkare och får nya besked.

I en artikel i Dagens Samhälle (nr 23/13) beskriver en nära anhörig sin resa med cancersjuk make genom cancervården på Karolinska. Där får patient och anhörig veta att ”det egentligen inte finns någon ansvarig läkare” och att bokningen av läkartider ”inte är baserad på kontinuitet”. Som om juristfirman ständigt byter advokat under processens gång. Journalen (där numera mängder av data matas in) beskrivs som ”den enda som har ett sammanhållet medicinskt ansvar”. Slutklämmen i artikeln från anhörig och patient, är en önskan om patientansvarig läkare: ”och varför kan det inte, som i andra länder, finnas en ansvarig läkare som ser till hela behandlingen. Jag kallar det PAL, patientansvarig läkare, men det tycks vara ett tabuord i debatten.”

På psykologiska institutionen, Stockholms universitet, gjordes en enkätstudie om svenska läkares arbetsmiljö mellan 1992 och 2010. Man fann att läkares inflytande över sjukvården avsevärt minskat, där 77 procent hade verksamhetsanvar 1992 mot 31 procent 2010. Antalet läkare som är verksamhetschefer har halverats, och inflytandet på avdelningsnivå har reducerats.

Arbetsmiljöverket konstaterar i korta sifferfakta för 2005 att: ”arbetsmiljöundersökningen visar att läkare har en krävande psykosocial arbetsmiljö”. Man utgår då från frågeställningar som: ”för mycket att göra”, ”dra in på lunch/arbeta över”, ”inte själv kunna bestämma arbetstakten”, ”sakna tid för privatlivet” och ”konflikter med andra”. På samtliga frågeställningar har läkare sämre utfall än gruppen ”andra yrkesgrupper i vården”, och gruppen ”alla yrken”.

I fråga om mediabilden är det intressant att göra jämförelser med en annan profession – lärarna. Under flera decennier har medias bild av lärarkåren varit negativ. Resultatet ser vi i dag. Media har en viktig del i desavoueringen av en hel yrkeskår, och bär en del av skulden till yrkets låga status. Precis som läraren är helt central för skolan, är patient/läkarrelationen helt central i sjukvården (detta är för många tyvärr ett kontroversiellt påstående).

Mediabilden av läkaren är om möjligt än mer negativ än den en gång var för lärare. Läkare är överbetalda, ofta lediga, medelålders män, medan sjuksköterskor är hårt arbetande, självuppoffrande, underbetalda (vilket de också är) kvinnor som går på knäna. Målar man upp den bilden tillräckligt ofta, blir det till slut en etablerad sanning. Tittar man på Arbetsmiljöverkets ”Korta sifferfakta” från 2005 får man en helt annan bild. På samtliga parametrar inkluderat i psykosocial arbetsmiljö, får läkare ett sämre utfall än sjuksköterskor, och den yngre ålderskategorin läkare (upp till 34 år) utgörs i dag till 63 procent av kvinnor.

Om man googlar på medias favorituttryck ”läkarslarvet”, kommer man in i en hel värld av hatpropaganda. Ledarskribenten på en mellansvensk tidning skriver att det är bra att man granskar läkarna eftersom ”maken till uppblåst yrkeskår finns inte” (Östgöta Correspondenten, november 2013). På Expressen skriver en skribent ”För av någon anledning odlar läkarna myten om att de är felfria, närapå gudar”.

Läkarutbildningen har i modern tid varit populär. Samtidigt råder i dag läkarbrist inom flera specialiteter. Till en del beror detta på att unga läkare väljer andra karriärvägar. Många erfarna specialister lämnar också landstingen för privata arbetsgivare, eller arbete utomlands.

Eva Bejerot, docent i arbetsvetenskap på psykologiska institutionen, Stockholms universitet, avslutar sin studie om svenska läkares arbetsmiljö med följande mening: ”Mot bakgrund av dessa fakta och den aktuella studien menar vi att det är motiverat att ställa frågan om vi ser en profession i fritt fall” (Läkartidningen, nr 50/11).

Rikets tyngsta politiker har bjudit in till nationellt krismöte för att diskutera hur man ska kunna höja läraryrkets status, och få unga studenter intresserade av lärarutbildningen. Ska vi behöva se samma scenario för läkaryrket om fem till tio år? I så fall finns det bara en stor förlorare – patienten.

Relaterat material

deb”Det råder redan en rollförvirring i svensk sjukvård”

deb”Låt oss utreda konsekvenserna innan vi läkare släpper uppgifter”

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev