Läkemedel saknas när fetman accelererar

Historien om fetmaläkemedel erbjuder dessvärre sorglig läsning. Under senare delen av 1900-talet fanns några adrenerga substanser avsedda enbart för korttidsbruk och missuppfattningen att fetma var en akutsjukdom, som kunde avhjälpas med några månaders kur.

Under 90-talet kom orlistat (Xenical) som var ett väldokumenterat preparat med effekt på vikten genom malabsorption av fett i mag-tarmkanalen. Sibutramin (Reductil) gav bättre vikteffekt och var aptitdämpande. Registreringsmyndigheterna tvingade dock företaget Abbott att göra en prövning på högriskpatienter, som egentligen aldrig skulle ha haft sibutramin.

Den så kallade Scoutstudien påvisade en måttlig men ändå signifikant ökning av icke-fatala infarkter. Därmed var preparatets saga all.

Rimonabant (Acomplia) verkade på cannabinoidreceptorsystemet och gav en betydande viktnedgång utan egentliga biverkningar, men man konstaterade efter några år att depression inte var ovanligt och efter några suicid drogs preparatet in.

När nu fetma accelererar överallt finns det praktiskt taget inte tillgång till ett enda preparat, eftersom Xenical inte längre marknadsförs aktivt. I detta läge dammsuger läkemedelsindustrin befintliga produkter. Liraglutid (Victoza) är registrerat för diabetesbehandling men visade sig tidigt ge betydande viktnedgång. Topiramat är registrerat för behandling av epilepsi och har en långtidstoxikologisk dokumentation.

Preparatet gav samtidigt en betydande viktnedgång men i högdos hade det centralnervösa bieffekter. I lågdos tillsammans med phentermin, en adrenerg substans som tidigare använts för korttidsbruk, sågs dock en betydande synergieffekt och kombinationen Qnexa (med det nya namnet Qsiva) har och helt nyligen registrerats i USA.

Men när samma vetenskapliga underlag kommer till Europa säger läkemedelsmyndigheterna här nej och anser att man över huvudtaget inte behöver farmaka för behandling av fetma. Hanteringen av detta ärende är smått bisarr och påminner om det exakt motsatta, som inträffade när europeiska myndigheter godkände rimonabant, vilket de amerikanska myndigheterna underkände på exakt samma faktabas.

Fetmakirurgi har nu seglat upp som det enda egentliga realistiska alternativet till effektiv långtidsbehandling vid BMI över 35 kg/m2. Många av dessa individer har glädje av ingreppet även om komplikationer förekommer. Dessbättre utgör individer med BMI över 35 trots allt en mindre del av den feta svenska patientkategorin. Likväl har 10–12 procent av vuxna män och kvinnor BMI över 30 kg/m2, vilket innebär betydande hälsorisker. För dem finns alltså nu mycket lite att erbjuda.

Det faktum att EMA nu har gjort tummen ner för Qsiva med motiveringen att denna typ av läkemedel inte behövs är okunnig, fördomsfull och ovetenskaplig.

I sista hand är det patienterna som blir lidande, när de inte ens får tillgång till de halmstrån, som trots allt skulle kunna finnas till deras hjälp.