Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Landsting och hyrpersonal måste fortsätta att samexistera

Publicerad: 16 januari 2013, 08:50

SKL:s åtgärdsprogram för att minska inhyrd personal bör kompletteras med mer morot. Hyrpersonal är ett bra komplement för att täcka upp vakanser.


Inhyrd personal i vården ska halveras skriver fyra politiker inom Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, på DN Debatt i december. Åtgärdsprogrammet som redovisas omfattar bland annat följande punkter:

Landstingen ska stärka sitt arbetsgivarvarumärke.

Inhyrning ska ske mycket restriktivt.

Effektivisering och förbättrad produktionsplanering.

Samordning av ST-utbildningarna för psykiatri och allmänmedicin.

Rutiner för och uppföljning av bisysslor.

Åtgärder för att stimulera äldre att arbeta vidare.

Utökad sysselsättningsgrad för deltidsarbetande ( det finns tecken på att allmänläkare väljer att arbeta deltid i större omfattning än andra läkare ).

Det är bra att landstingen och regionerna inser att det finns behov av fler allmänläkare och psykiater, vilket även är Läkarförbundets och Sveriges distriktsläkarförenings kommentarer. Man menar att åtgärdsprogrammet ska få unga läkare att uppfatta primärvården som en attraktiv arbetsplats, eftersom man nu kan  känna tilltro till att dagens problem är på väg att lösas .

Men kommer det att fungera så? Programmet innehåller restriktioner och kontroll, men få eller inga konkreta beslut om positiva åtgärder. Läkarförbundet är optimistiskt men jag ser inte att SKL föreslår, eller har beslutat om, resurser för att förbättra situationen inom varken primärvården eller psykiatrin. Läkarförbundet har tagit fram statistik på hur många allmänläkare som saknas.

Det är inte siffror som kan ha varit okända. Att landstingen nu ska  stärka sitt arbetsgivarvarumärke  är dock en nyhet. Sedan början av 90-talet har ett viktigt uppdrag för vården varit att privatisera. Vi som var stolta över att vara kvar som landstingsanställda sågs som bakåtsträvare. Vad som nu behövs är inte annonskampanjer, utan verkliga satsningar på personalen och på ledarskapet inom sjukvården. Kreativa och engagerande åtgärder, som på enhetsnivå och landstingsnivå ger medarbetarna självkänsla, efterfrågas.

Den kanske viktigaste punkten i programmet är strikt restriktivitet när det gäller inhyrning av personal. Kontinuiteten ska vara hög. Förslaget innehåller dock mycket lite av positiva förslag för hur målet ska uppnås. Sjukvården ska  effektiviseras och produktionsplaneringen ska vara bättre . Men inom många enheter har man redan en god planering och att i vissa lägen utnyttja inhyrd personal är effektivt.

Vad jag saknar är också en analys av varför läkare och sjuksköterskor väljer att arbeta via bemanningsföretag. Min tro är att bra arbetsplatser med engagerande ledarskap, korta beslutsvägar och möjligheter att påverka den egna arbetssituationen är viktiga faktorer som skulle kunna få fler att välja långsiktiga, fasta anställningar. Dagens ungdomar har höga krav och gör mycket medvetna val. Som arbetsgivare måste man kunna erbjuda något extra för att kunna rekrytera och behålla personal. Möjligheter till positiv löneutveckling är en faktor som inte kan förbises. Jag ser inga morötter i SKL:s åtgärdsprogram.

Man ska  se över rutiner och uppföljning när det gäller bisysslor . Regler för bisysslor finns och ska naturligtvis följas. Att helt förbjuda extraarbete på ledig tid skulle dock dels minska antal arbetade timmar i vården, dels kunna bidra till att medarbetare tar hela steget över till bemanningsföretag. Så länge som det finns en marknad och ett behov är det svårt att se hur man ska kunna reglera vad personer som skaffat sig en speciell och efterfrågad kompetens gör på sin fritid.

En punkt i SKL:s program är att stimulera äldre att arbeta vidare. Jag har, som nybliven pensionär, funderat över vilket resursslöseri det är att man inte tar vara på till exempel min kompetens. Landstingen borde, på ett systematiskt och kreativt sätt, ta till vara den resurs som vi 67-plussare utgör. Hyrfirmorna erbjuder oss oavbrutet olika uppdrag på vårdcentraler och kliniker.

SKL vill öka sysselsättningsgraden för de allmänläkare som arbetar deltid. I en undersökning, som jag gjorde inom norra Stockholms primärvård, framgick att en stor andel av distriktsläkarna och distriktssköterskorna arbetade deltid,  för att över huvud taget orka fram till pensionsålder .

Arbetet är för krävande. En bättre totalbemanning krävs, inom både allmänmedicin och psykiatri, för att arbetsvillkoren ska bli drägliga. Man har, år efter år, flyttat över allt fler uppgifter från sjukhusen till vårdcentralerna och mottagningar, utan att låta detta åtföljas av utökade resurser. Vi väntar fortfarande på den verkliga satsningen på första linjens hälso- och sjukvård. På samma sätt väntar vi på att medel tillsätts för fler ST-tjänster inom bristspecialiteterna. Man kan ana ett sådant löfte i SKL:s program, men jag vill se att det blir verklighet innan jag applåderar.

SKL pekar på att  strax under 3 000 svenskar läser till läkare utomlands . Man föreslår insatser för att komplettera de utlandsexaminerade läkarnas kompetens, och locka dem till arbeten inom landstingen och regionerna. Det är en bra satsning, men löser inte problemet. Öka i stället intaget på läkarlinjerna och skapa fler AT- och ST-tjänster så får vi snabbare fler specialister som kan utnyttjas fullt i vården.

Min uppfattning är att sjukvårdens kvalitet och effektivitet är beroende av att engagerade ledare tillsammans med personalen skapar attraktiva arbetsplatser.

Inhyrningspersonal är ett bra komplement för att täcka upp tillfälliga vakanser och få ihop personalens sommarsemestrar. Idealet är att kontinuiteten i vården är så hög att varje patient har en fast kontakt med läkare och sköterska. Det är i dag inte en realitet, och det är svårt att tro att målsättningen kan tvingas fram genom att möjligheter till inhyrning av personal helt försvinner.

Min utgångspunkt är att landstingen och bemanningsföretagen även i framtiden måste samexistera. SKL:s program bör kompletteras med mer morot och mindre piska. Bevis på att man går från ord till handling när det gäller konkreta satsningar saknas ännu.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev