Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag29.11.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Landstingen bör ha samma regelverk”

Publicerad: 12 April 2016, 05:00

Penilla Gunther (KD), riksdags­ledamot, närings- och social­utskotten och ledamot i Nordiska rådets presidium.

Nu är det dags att ta chansen att styra utformningen av vården så den blir mera jämlik, skriver riksdags­ledamoten Penilla Gunther (KD).


Att som förälder få besked att medicinen för ens barn inte längre ska fortsätta förskrivas på grund av att regionen anser det vara för dyrt, tror jag skulle få oss alla att reagera med bestörtning. Just det har hänt Max föräldrar – nu för andra gången.

I slutet av juli förra året uppmärksammades sjuåriga Max i Göteborg i media. Han skulle då inte få den nya bromsmedicinen Translarna för sin sällsynta muskelsjukdom. Innan dess hade läkemedlet Soliris för patienter med den sällsynta njursjukdomen ahus stoppats, på grund av alltför hög kostnad. Nu händer samma sak igen – med fler läkemedel. Där ett av dem är för de nio patienter i Sverige som lider av cystinosis, och ett annat för familjär hyper­kolesterolemi, FH.

I Hälso- och sjukvårdslagen står det som första paragraf att ”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen”.

I praktiken handlar det dock inte om den behandlande läkarens bedömning, läkemedlen är ju godkända att användas, läkemedlen kan avstyras av just ekonomiska skäl.

NT-rådet gör bedömningar som mellanhand mellan ansvarig myndighet, Tandvårds- och läke­medels­verket, och de 21 landstingen/regionerna­. Trots projekt om ordnat införande av nya läkemedel där NT-rådet avger en rekommendation om användning till landstingen, verkar man ändå vilja göra egna val.

Sedan 2013 ska EU-länderna ha nationella planer för sällsynta diagnoser, där även tillgång till orphan drugs (särläkemedel) ska ingå. Sverige har fortfarande inte en sådan plan. Nordiska rådets välfärdsutskott har diskuterat detta som något för hela Norden att samarbeta om, och även Nordens välfärdscenter, men det går för långsamt.

Det är små patientgrupper i varje land. Life science-företagen skulle få en gemensam marknad i Norden om en samordnad syn på vilka läkemedel som accepteras kostnadsmässigt för dessa dia­gnoser skulle finnas. Men framför allt skulle det ge en jämlik vård oavsett vilken del av Sverige eller Norden man bor i.

I praktiken handlar det dock inte om den behandlande läkarens bedömning.

I Norge har det införts en modell med nationella pengar att söka för ”viktiga läkemedel”, så kallade blårecept. I Danmark kan läkare ansöka från Läke­medels­styrelsen om ekonomiska resurser för personer med sällsynta dia­gnoser. Jag har själv motionerat om en nationell pott för kliniker att söka medel ur, för orphan drugs, och vet att många stödjer den tanken.

Tänk om vi kan ta chansen nu – i och med det förslag som kommit om en ny regionindelning – och nyttja det kunnande hos universitetssjukhusen med den specialistkompetens som finns i de sex sjukvårdsregionerna, och indela dem därefter. Det måste vara tydligt för patienterna att staten genom uppdrag till regionerna ska kunna styra utformningen av vården så den blir mera jämlik.

För så här kan vi inte ha det längre. Det går lätt att säga, att var och en har rätt att söka vård i annat landsting – eller utomlands – men eftersom reglerna är osäkra för vem som har rätt till vad, och hur länge som i Max fall, är det ändå ingen garanti för att få den behandling man behöver.

PENILLA GUNTHER

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev