Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Landstingen har spelat ut sin roll i äldresjukvården”

Publicerad: 12 september 2014, 12:20

Vården av äldre måste bli mer personorienterad och sammanhållen, stuprören måste bort, skriver Gösta Bucht, professor i geriatrik och Sveriges pensionärsförbund, SPF.


”Att fortsätta med 21 landsting är ett självmordsrace och det tror  jag kommer att gå ut över kvaliteten på svensk sjukvård”, sade Göran  Stiernstedt, nationell samordnare för bättre resursutnyttjande i hälso-  och sjukvård i en intervju i november förra året. Socialminister Göran  Hägglund (KD) kommer om han får möjlighet också att driva frågan om  landstingens vara eller inte vara och i Kristdemokraternas valmanifest  deklarerar man klart och tydligt att staten bör ta över ansvaret för  sjukhusvården för att få en bättre samordnad, jämlikare och effektivare  vård.

I dag har vi i princip tre huvudmän för vård och omsorg:

Staten som lagstiftar och bidrar med en del pengar, dels i allmänt  stöd dels i form av riktade bidrag, samt ansvarar för forskning och  utbildning.

Landstingen som genom landstingsskatten finansierar och ansvar för primär- och sjukhusvården.

Kommunerna som genom kommunalskatten ansvarar och finansierar omsorg, sjukvård i särskilda boenden och hemsjukvård.

Det är uppenbart att det tredelade ansvaret leder till bristande  samordning av insatserna kring den äldre. Skulle det då bli bättre med  en huvudman eller om man i varje fall slog ihop kommuner och landsting  till en kommunal huvudman med en gemensam lagstiftning och vård- och  omsorgsfinansiering?

När det gäller huvudmannaskapsfrågan är det i första hand den dåliga  samverkan som är problemet. Vi lider knappast brist på resurser – vi  använder dem fel. Hälso- och sjukvården och socialtjänsten/omsorgen  talar inte med varandra på ett språk som båda förstår. Det gäller alla  nivåer, vare sig det är vid sängkanten eller på politiska nivån.

Äldre personer med sammansatta behov behöver en fast vårdkontakt med  ett helhetsansvar för individens vård och omsorg. Det är till exempel  viktigt att följa läkemedelsbehandling över tid och att ha en god  kunskap om den sköra äldres alla hälsoproblem. Det ställer höga krav på  kontinuiteten hos läkare och sjuksköterskor, vilket i dag är ett  problem, inte minst inom primärvården med många ”inhyrda” läkare och  sjuksköterskor. Sjukvårdspersonal som känner den enskilde patienten väl  är också en förutsättning för att den värdegrund i äldresjukvården som  är lagstadgad blir mer än bara en lag som man inte har förutsättningar  för att följa. En äldre skör individ har oftast en komplicerad  sjukdomsbild som dessutom i högsta grad påverkar och påverkas av den  sociala situationen. Olika huvudmän för sjukvård och omsorg underlättar  verkligen inte det teamarbete som då behövs för ett gott omhändertagande  på alla nivåer i vården och omsorgen.

En bättre samverkan mellan huvudmännen löser dock inte alla problem.  Allvarliga systemfel i sjukvården leder till att sköra äldre drabbas.  Framtiden inom sjukvården ser dyster ut om vi inte snabbt förbättrar  vården för dessa sköra multisjuka äldre. Ålderspyramiden innebär att de  blir fler, så vi kan inte stoppa huvudet i sanden längre. Vården av  äldre måste bli mer personorienterad och sammanhållen, stuprören måste  bort. Organisationen av sjukhusvården måste ändras, det är inte de  enskilda organen som den ska ta hand om utan hela människan.

SPF eftersträvar i vår vision av den framtida sjukvården ”Vård och  omsorg i en ny tid” på sikt en sammanhållen vård och omsorg med en  huvudman – vilket innebär att landstingen avvecklas. En huvudman, en  lag, en kassa. Vi är väl medvetna om att processen fram till detta mål  kommer att ta tid, säkert flera mandatperioder, kanske ännu längre.  Dagens organisation med landsting som ansvariga för sjukvården har  funnits i över hundra år och dessutom har landstingen även ansvar för  annat än sjukvård. Det är därför av yttersta vikt att vi fortsätter att  förbättra samverkan mellan och inom huvudmännen och inte slår oss till  ro och väntar på en organisationsförändring. Om vi fortsätter att  förbättra samverkan blir ju också en organisationsförändring i framtiden  lättare att genomföra och kommer förmodligen att fungera bättre. En  organisationsförändring för att lösa ett problem har sällan en god  effekt om man inte först har analyserat problemet och prövat olika  lösningar.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev