Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Låt landstingen avgöra vem som ska få förskriva inom förmånen

Publicerad: 7 maj 2008, 12:35

Läkare som inte på ett rimligt sätt beaktar listor med rekommenderade läkemedel borde inte få ha någon arbetsplatskod, skriver Lars Linnersten.


Det har nu gått så långt att dagens fria förskrivningsrätt har blivit en anakronism. I dag kan alla läkare oavsett specialisttillhörighet skriva ut i princip alla förekommande läkemedel och utan angivande av diagnos. Ska patienten få ut dem med förmån krävs att läkaren har en arbetsplatskod och för narkotiska preparat krävs även förskrivarkod. Förmånskostnaderna står landstingen (skattebetalarna) för.

De som har det ekonomiska ansvaret för läkemedelsförskrivningen - landstingen - måste bemyndigas att följa och styra läkemedelsförskrivningen fullt ut. Så är det sannerligen inte i dag!

Som vanligt finns det bromsklossar. När SKL och regeringen nyligen tillsatte en arbetsgrupp med uppgift att bland annat utarbeta riktlinjer för läkemedelsförskrivningen befarade – som alltid när det gäller att bevaka läkarnas evärdliga rättigheter – Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm att inskränkningar i förskrivningsrätten kan leda till flaskhalsar i vården. Och skulle förskrivarkoden bli obligatorisk räds ordföranden att den enskilde läkarens förskrivning bleve en offentlig uppgift. Och landstingen skulle heller inte behöva dessa uppgifter, eftersom de inte är någon tillsynsmyndighet, se Dagens Medicin nr 6/06.

Tillsynsmyndigheten är i dag Socialstyrelsen, men i detta sammanhang är den, än så länge, en i det närmaste tandlös tiger. Den långa vägen via HSAN i förskrivningsfrågor ger knappt någon märkbar utdelning! Ett fåtal läkare delegitimeras eller får sin förskrivningsrätt av narkotiska läkemedel indragen under en tid. Innan besluten fattats i dessa ärenden har åren gått och de hälsovådliga och ekonomiskt destruktiva förskrivningarna pågått länge, alltför länge.

Nu har emellertid Johan Carlson, Socialstyrelsen, meddelat den pågående patientsäkerhetsutredningen att man vill få möjlighet att dra in förskrivningsrätten temporärt. Givetvis ser Eva Nilsson Bågenholm risker med detta – bedömningarna kan ju bli godtyckliga, alla måste bedömas likvärdigt, se Dagens Medicin nr 8/08. Man kan undra om Socialstyrelsen avser något annat?

De kraftigt ökande läkemedelskostnaderna kräver å sin sida snabba och kraftfulla beslut. Det måste stå helt klart att landstingen, som har att hantera de skenande läkemedelskostnaderna, måste få de instrument som behövs för att följa och styra läkemedelsförskrivningen på ett kostnadseffektivt sätt.
Därför föreslår jag följande förändringar:

■ Inför obligatorisk förskrivarkod på alla recept och ge Socialstyrelsen möjlighet att snabbt dra in denna kod temporärt vid gravt felaktiga förskrivningar i avvaktan på rättslig prövning.

■ Utskrivet läkemedel måste relateras till en diagnos.

■ Landstingen måste själva få besluta om vem som ska tilldelas arbetsplatskod, läs ”förmånskod”. Den som inte behandlar eller förskriver lege artis eller på ett rimligt sätt beaktar landstingens läkemedelsrekommendationer borde inte få arbetsplatskod – detta borde regleras i lag. I dag är det i princip omöjligt att neka någon arbetsplatskod.

■ Begränsad förskrivningsrätt för nya, dyra preparat. Begränsningen måste vara sådan att landstinget kan begränsa förskrivningen, inte att förskrivningen initialt bara överlåts till vissa organspecialister.

■ Statistik, som är nödvändig för uppföljning och styrning av läkarnas förskrivningar, ska handhas av landstingen under sekretess. För denna statistik är arbetsplatskoder och förskrivarkoder nödvändiga.

Märk väl att jag med dessa förslag inte berövar läkarna den fria förskrivningsrätten – utom initialt för nya, dyra läkemedel. Den som till äventyrs inte anförtros en arbetsplatskod kommer ju ändå att kunna skriva recept.

Läkemedelsförskrivningen borde inte vara en maktfråga för läkarna. Makten i samhället anförtror vi de folkvalda. Tillsynen av hur makten utövas anförtror vi våra tillsynsmyndigheter. I en replik till Herman Holm angående läkemedelsindustrins metoder skriver dock Björn Beermann, Kerstin Hulter Åsberg och Lisa Ekselius att det är läkarna som har makten över läkemedelsförskrivningen, se Dagens Medicin nr 12/08.

Så är det, men denna makt kan ju missbrukas, och borde inte vara eftersträvansvärd, även om de menar att vårdens verksamhetschefer kan ta ett övergripande ansvar för läkemedelsförskrivningen. Det räcker inte! Eftersom Vårdsverige är ett lapptäcke av vårdgivare – offentliga och privata, låter detta sig inte göras på ett övergripande sätt, åtminstone inte så att landstingen verkligen kan hålla önskad kompassriktning i läkemedelsförskrivningsfrågor.

Vårdsverige är ett svårstyrt pastorat och även om vårdgivare, vårdchefer, läkemedelskommittéer, Läkemedelsverket, Läkemedelsförmånsnämnden, SKL och Socialstyrelsen arbetar för bättre styrning, behövs en ny inriktning. Helt fri förskrivningsrätt med till exempel fri tillgång till arbetsplatskoder (”förmånskoder”) är liktydig med öppen börs; om den töms har vi missat tåget.

Lars Linnersten

Lars Linnersten
är medicinsk strateg i Region Skåne.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev