””Låt oss föra dialogen om patientsäkerhet utan morot och piska””

I Dagens Medicin nr 11/2014 ägnas ett uppslag åt problemet med avvikelser i vården på landets universitetssjukhus. Det totala antalet avvikelser förefaller stort.

Men värre är det som Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, konstaterar i sin tillsyn - att samma typ av fel upprepar sig. Universitetssjukhusen lär inte av sina misstag.

Dagens Medicin har gjort en egen granskning med slutsatsen att instrumentet händelseanalys används för lite. Enligt Ivo och SKL är händelseanalyser och även riskanalyser nämligen "A och O för att komma till rätta med brister och förhindra upprepade misstag i vården". Ett antal chefläkare intervjuas och lovar bot och bättring - fler analyser ska göras. Samtidigt tillstår Karin Fröjd på Sahlgrenska universitetssjukhuset att  Vi vet inte vad vi får ut av dem ... , och Ann-Britt Bolin på Karolinska universitetssjukhuset framhåller att en händelseanalys tar en arbetsvecka från personal som behövs i verksamheten. Men Ivo är övertygade. De vill se  rättning i leden , helst genom dialog, men hotar också med viten.

Vad är det vi ser här? Sjukvården har en central uppgift att lösa ­ att höja patientsäkerheten. I hela Vårdsverige har man introducerat två analysmetoder med fastslaget format. De anses vara nyckeln till att lösa problemet.

Slutsatsen att fler analyser leder till säkrare vård förefaller därmed logisk. Mål sätts upp för att öka analyserandet och piskan tas fram om så inte sker.

Kanske kommer också ett förslag om en morot/ patientsäkerhetspoäng för alla som gör minst x antal analyser per år. Sjukhusen kommer att hänga på och stimulera cheferna till att analysera mer och snart duggar möteskallelserna tätt. Sannolikt kommer man därigenom kortsiktigt att öka antalet riskanalyser och händelseanalyser. Men kommer patientsäkerheten att öka?

Vi kan lära mycket av det senaste halvseklets beteendeforskning (bra sammanfattad i  Drivkraft - den överraskande sanningen om vad som motiverar oss  av Daniel Pink). Ledning uppifrån, mot snäva processmål, med dikterade arbetsmetoder och med morot och/eller piska som främsta styrmedel, leder ofta till tunnelseende, minskat engagemang, mindre kreativitet, mindre samarbete, felaktiga prioriteringar och fusk. Dessutom leder det till minskad tillfredställelse i arbetet bland personalen och därmed högre personalomsättning. Inte direkt en grogrund för ständigt lärande och en stark säkerhetskultur.

Just hög personalomsättning är särskilt skadlig för vårdkvaliteten. Det finns många exempel på hur stora personalavhopp sköljer bort kunskap ur organisationer och bryter ner välfungerande rutiner.

Motsatsen ses i organisationer som ger medarbetarna förutsättningar och utrymme att lösa uppgiften med metoder som de själva varit med att forma.

I sådana organisationer, präglade av autonomi och tillit, frigörs medarbetarnas inre drivkraft och upplevelse av meningsfullhet i uppgiften. Känslan av ägarskap och medansvar ökar, liksom benägenheten att samarbeta. Personalomsättningen minskar. En sådan arbetskultur är vad som är A och O för ökad patientsäkerhet - inget annat.

När Landstinget i Uppsala län sökte rikssjukvård i kraniofacial kirurgi blev vi ombedda att redovisa arbetet med riskanalyser. Konceptet var då relativt nytt, men vi lyckades krysta ur oss ett par tre stycken analyser. Men i den mån vi har hög patientsäkerhet (det får kommande granskningar utvisa), har vi inte analyserna att tacka för det. Jag skulle säga att övningarna möjligen bidrog till en tillfällig, generellt ökad medvetenhet om vikten av förebyggande patientsäkerhetsarbete. För att parafrasera Ann-Britt Bolin på Karolinska universitetssjukhuset i hennes kommentar om de lagstadgade patientsäkerhetsberättelserna:

Vi gjorde det för att vi skulle.

Låt oss fortsätta dialogen utan vare sig morötter eller piskor. Låt oss överge de snäva processmålen som i sig inte säger någonting om faktisk patientsäkerhet. Händelseanalyser bör likt haveriutredningar reserveras för de allvarligaste avvikelserna.

Riktiga kvalitetsindikatorer måste i stället tas fram, mätas, registreras och rapporteras. Framför allt måste mer makt över arbetsmetoderna flyttas in i den så kallade värdezonen, där patienten möter personalen i det tvärprofessionella teamet. I artikeln med rubriken  Ivo hotar med hårdhandskar  förklaras det ständiga upprepandet av samma avvikelser med  brister i vårdkedjor, kommunikation, rutiner, dokumentation och uppföljning . I värdezonen finns chansen till innovativa och patientorienterade lösningar för att uppnå det vi alla vill se.