”Låt skolan visa rasismens fördelar”

Sjukhusledningen på Skånes universitetssjukhus har satt ner foten mot vårdpersonal som tar avstånd mot rasism på arbetstid. Detta motiveras med att kontroversiella ställningstaganden av detta slag kan göra att vissa patienter inte  känner att han eller hon får samma vård som alla andra.  Anställda som bär rockmärken mot rasism hotas med disciplin­åtgärder.

Som läkarstudenter gläds vi åt detta förtydligande av vår framtida roll inom vården, samtidigt som det sätter fingret på en brist i vår utbildning. Det krav på nyanserat förhållningssätt till rasism som våra framtida arbetsgivare ställer lyser med sin frånvaro bland våra kursmål, trots att vård­etik och professionellt bemötande av patienter är en sedan länge integrerad del av läkarutbildningen.

Läkarstudenter måste i dag kunna  uppträda med respekt för patientens integritet ,  beakta patientens utsatthet i vårdsituationen  och  reflektera över teori och praktik i patient-läkar-relationen  för att bli godkända, men ingenstans ställs krav på att vi ska förhålla oss neutrala till rasism. Inte undra på att våra sjukhus är fulla av förvirrade läkare som slentrian­mässigt står upp för allas lika värde.

En sådan här diskrepans mellan vårdutbildningarnas värderingar och framtida arbetsgivares förståeliga krav på neutralitet är inte hållbar i längden. Uppenbart är att etikundervisningen för blivande vårdpersonal behöver anpassas för att undvika situationer där illa övervägd respekt för andra människor kan orsaka obehag för såväl sjukhuschefer som hypotetiska patienter. En utbildning som tränar studenter att beakta genus-, etnicitets- och socioekonomiska aspekter av läkande bör givetvis också ge en mångsidig bild av rasismens för- och nackdelar. En genuint patientorienterad vård kan inte riskera att skapa murar mellan sig och dem som bara vill utplåna alla undermänniskor. Utbildningsråden vid de medicinska fakulteterna har här en chans att ta itu med de fördomar om rasism som med minimalt motstånd sprids bland välvilliga men okunniga studenter innan de kommer ut i arbetslivet.

Läkarutbildningen behöver anpassas efter arbetsplatser där ett oreflekterat innehav av ryggrad kan inverka menligt på produktionsmålen i verksamheten. I stället för att låta läkare med mångårig erfarenhet av forskning och klinisk verksamhet löpa fritt på programmet skulle någon som Cesar Milan, som i tv-program och böcker uppvisat goda resultat i lydnadsträning av knähundar som ännu inte är läkare, kunna ta över ansvaret för professionaliseringen av vårdyrkena. Att ledningen för Sus har tagit täten i detta arbete mot ett mer välkomnande förhållningssätt mot alla patienter är precis den öppning som de svenska medicin- och vårdutbildningarna har väntat på.

När nu Region Skåne förtydligat sin förståeliga reservation mot det reflexmässiga motståndet mot rasism behöver universiteten bara hänga med i utvecklingen. Kan detta problem tacklas väntar sedan ett än större: den i dagarna alltför vanliga Majblomman som dagligen kränker patienters grundlagsskyddade rätt att glädjas åt barn som far illa.