Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag27.01.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Lätt att felbedöma risken för suicid”

Publicerad: 12 Mars 2015, 06:00

Andreas Söderberg, sjuksköterska, och Märta Wallinius, psykolog och forskningskoordinator. Båda vid Rätts­psykiatriska regionkliniken i Växjö.

Viktigt att ta hänsyn till den miljö som suicidbedömningen görs i, skriver två debattörer.


Suicid är en av de tio vanligaste dödsorsakerna världen över och utgör ett folkhälsoproblem. En epidemiologisk studie visade att 16 procent av alla suicid i England och Wales begicks av patienter inom psykiatrin.

Hela 80 procent av alla suicid inom psykiatrin begicks av patienter som hade bedömts ha en låg suicidrisk, varav 41 procent skedde under utslussning. Bland personer dömda och omhändertagna för brott har suicidfrekvensen visat sig vara påtagligt högre än i den generella befolkningen.

Patienter inom rättspsykiatrin är i de allra flesta fall dömda för allvarlig brottslighet och vårdas på obestämd tid, med rättslig prövning en gång var sjätte månad. De har per definition ofta en kroniskt förhöjd risk för suicid, med hänsyn taget till kända riskfaktorer för suicid: Att vara man, ogift, arbetslös, förekomst av psykisk ohälsa, missbruk, bristande följsamhet med medicinering, omfattande belastningsregister samt en förmodat lång vårdtid.

Suicidrisken för dessa patienter förändras ofta över tid, till exempel till följd av förbättring av psykisk ohälsa och ökad insikt i konsekvenser av det brott man begått.

Den rättspsykiatriska slutenvårdsmiljön är på många sätt suicid­preventiv: Införsel av droger är kraftigt försvårad, farliga föremål är bortplockade och tillsyn görs på alla patienter minst varje timme dygnet runt.

Paradoxalt nog kan framsteg i vården, vilket är en förutsättning för utslussning, såsom ökad insikt få suicidrisken att öka. Vid utslussning till samhället kan detta ske samtidigt som skyddet från slutenvårdsmiljön försvinner.

I rättspsykiatrisk verksamhet används ofta kliniska suicidriskbedömningar. Kliniska bedömningar i en slutenvårdsmiljö, som egentligen är en artificiell miljö, är inte nödvändigtvis samstämmiga med strukturerade bedömnings­instrument, vilka utgår från suicidrisk i den generella befolkningen.

Rättspsykiatrin använder begreppet ”låg risk för suicid” för vissa av sina patienter eftersom de i den suicidpreventiva, rättspsykiatriska slutenvårdsmiljön kliniskt har en låg risk för suicid.

Frågan här är om det därmed har skett en förskjutning av vad som uppfattas som en låg risk för suicid? Finns det därmed risk att personal blir mindre uppmärksamma på förändringar, såväl inom som utom patienten, som kan aktualisera den kroniskt förhöjda risken?

Vid bedömning av suicidrisk inom rättspsykiatrin eller liknande, artificiella sluten­vårds­miljöer är det viktigt att ta hänsyn till den miljö som bedömningen görs i och för, särskilt hur miljön påverkar en förmodat kroniskt hög suicidrisk. Detta för att minimera risken för felaktiga bedömningar till följd av en skenbart säker vårdmiljö och en förskjutning av vad som anses vara ”låg” suicidrisk.

Referenser

■ Department of Health (2001). Safety First: Five Year Report of the National Confidential Inquiry into Suicide and Homicide by People with Mental Illness.
London: Department of Health.
■ Hawton, K., Linsell, L., Adeniji, T., Sariaslan, A., & Fazel, S. (2014). Self-harm in prisons in England and Wales: an epidemiological study of prevalence, risk factors, clustering, and subsequent suicide.
The Lancet, 383(9923), 1147–1154.
■ Hawton, K., van Heeringen, K. (2009). Suicide.
The Lancet, 373(9672), 1372–1381.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev