”Ledarskap av sjukvård måste betraktas som en egen disciplin”

Vården är alltid i topp när väljarna listar sina viktigaste politiska frågor. Trots att alla partier säger sig prioritera vårdfrågorna finns det en stor frustration över att tillgängligheten och effektiviteten är dålig. Det finns fem vårdknutar som måste lösas.

De senaste tio åren har jag drivit vårdcentraler i Västsverige samtidigt som jag följt diskussionerna om svensk sjukvård. Jag vill ge en delvis självkritisk bild av hur det egentligen står till och vilka möjligheter som finns för att lösa de problem vi kan identifiera.

1. Administrationen äter upp vården
Ett vanligt patientbesök hos en läkare tar runt 10 minuter. Detta enkla möte genererar omkring 40 minuter av administration. En specialist i allmänmedicin träffar bara en patient i timmen utslaget på ett helt års arbetstid. Resten av tiden går åt till att registrera koder för diagnoser, skriva intyg, administrera sjukskrivningar, övertyga sjukhus och slutenvård att patienter ska tas om hand av specialister och så vidare.

Den administrativa bördan för läkarna och vårdcentralerna måste minska. Samtidigt måste vi som arbetar i vården bli effektivare och utveckla system och rutiner som minimerar administrationen.

2. Primärvården är underfinansierad
När jag frågar gissar de flesta att primär-vården kostar mellan 7 000 och 20 000 kronor per person och år. Jag är väl medveten om att det är en ovetenskaplig undersökning, men ingen gissar att deras vårdcentral får 3 500 kronor per år, som summan i själva verket är.

För dessa pengar ska vi betala läkare, sjuksköterska, receptionist, läkarsekreterare, psykolog och alla andra professioner som krävs. Vi ska också betala för medicin som skrivs ut, specialistundersökningar och laboratorieundersökningar och mycket mer.

Eftersom skattebetalarna tror att de betalar betydligt mer än de i själva verket gör förväntar de sig också en väsentligt bättre service än vad de kan få.

3. Var gör vi av pengarna?
I Västsverige ser det ungefär ut så här:

￭ Personalkostnader 40–60 procent
￭ Kostnad för läkemedel med mera 10–14 procent
￭ Utredningar och behandlingar 5–8 procent
￭ Inköp av materiel med mera 10–15 procent
￭ Hyror med mera 5–15 procent
￭ Övriga fasta kostnader 7–25 procent

Till detta kommer sedan kostnader för att finansiera verksamheten och att investera i nya system, utbildningar och så vidare.

EBIT-marginalen i vårdbolag med omsättning över 10 miljoner kronor ligger på cirka 4,5 procent. Det innebär att talet om våldsamma övervinster i primärvården inte stämmer.

4. För mycket gnäll och för lite kommunikation
Svensk sjukvård är bland de bästa länderna på att medicinskt vårda patienter men vi är bland de sämre länderna i världen på att kommunicera med våra patienter.

Vi i primärvården klagar ofta på nätläkarna och menar att ”de bara tar de lätta patienterna”, men vi är själva dåliga på att driva utvecklingen för nya lösningar. Kommunikation via nätet i mobil och dator har resulterat i nätläkarnas utveckling vilket i grunden är mycket bra. Det innebär dock inte att all vård kan ske på distans. Tekniken hjälper oss, precis som telefonen en gång gjorde, att förbättra kontakten med patienter och därigenom ge patienter en snabbare och bättre vård.

Vi måste lyckas utveckla metoder, teknik och organisationskulturer som hänger bättre samman än i dag för att kunna hjälpa fler patienter. Bara genom smartare patientkommunikation borde samma produktionsökning kunna uppnås som när avregleringen av vårdmarknaden genomfördes.

Vårdleverantörerna måste dock vara med och driva denna utveckling. Det går inte att sitta med armarna i kors och gnälla över att nätläkarna inte är perfekta. Läkare och sjuksköterskor måste ta kommando över utvecklingen.

5. Vårdens ledare har ofta fel kompetens
Fler medicinskt kunniga ska få lednings-uppgifter och uppmuntras att utveckla sina respektive verksamheter. Att enskilda kliniker, avdelningar och vårdinrättningar ska ledas av kompetenta medarbetare rotade i den medicinska traditionen är ett måste.

Det behövs också ledare som kan tillföra omvärldens syn på mätning, utvärdering och förändringsarbete. I mötet mellan olika synsätt ställs det särskilda krav på att kunna hantera flera områden och målkonflikter samtidigt, såsom medicinska behov, knappa ekonomiska resurser, utvecklings- och effektiviseringsmöjligheter.

Vi måste få ledarskap av sjukvård att bli betraktat som en egen disciplin. Att man är medicinare innebär inte automatiskt att man blir en bra ledare. Att man är ekonom innebär heller inte att man blir en bra ledare för en medicinsk organisation.

Avslutningsvis: Effektiv sjukvård må vara komplex men är inte omöjlig att planera och genomföra. Vi måste närma oss diskussionerna med öppenhet för många perspektiv samtidigt.

CARL FREDRIK NILSSON