”Liberalernas politik har bidragit till ojämställdhet i sjukvården”

Efter Liberalernas debattinlägg om ojämställdheten och dess påverkan på kvinnors hälsa återstår fler frågor än lösningar på hur det ska bli jämställt mellan könen.

Liberalerna lyckas utpeka ett aktuellt problem ur ett hälso- och sjukvårdsperspektiv, nämligen en bristande uppmärksamhet på kvinnors hälsa och dess bemötande i sjukvården. Däremot försummas de två enskilt största reformerna för ökad jämställdhet: en tryggad sjukvård och ett tryggt och säkert samhälle. Där har Liberalerna som styrande parti i Region Stockholm och som stödparti åt den socialdemokratiska regeringen misslyckats med båda.

Liberalerna rabblar nationella skillnader i ojämlika utfall i den nationella sjukvården men samtidigt missar debattörerna att rannsaka sin egen politik.

Av Region Stockholms primärvårdsstrategi framgår att kvinnor utför fler primärvårdsbesök än män. En välrustad primärvård är således grunden för en jämställd hälsa. Trots att en satsning på primärvården är en satsning på kvinnohälsan, har det liberala styret försummat sitt ansvar när de med sin regionbudget för 2020 genomförde en nedskärning på husläkarvården.

Även ur ett längre perspektiv understiger Region Stockholms ökning av det ekonomiska anslaget till primärvården, som del av hälso- och sjukvården, den genomsnittliga ökningen för resten av Sverige (knappt 0,2 procentenheter jämfört med rikssnittet om 0,4 procentenheter för 2006 till 2017).

Enkelt uttryckt har pengar till primärvården och indirekt kvinnohälsan varit lägre prioriterade i Stockholm jämfört med andra regioner.

Även när vi ser till bemötandet på akutsjukhusen – inte minst i Region Stockholm där Anna Starbrink själv är det högsta ansvariga regionrådet – är väntetiderna på akutmottagningarna i genomsnitt längre för kvinnor än för män (upp till 30 minuter) enligt Socialstyrelsen.

Liberalernas tomma retorik slutar inte vid den uppenbara ojämställdheten för kvinnliga patienter i såväl akutsjukvården som primärvården, utan fortgår i arbetsmiljön som är det riktiga hotet mot kvinnohälsan.

Arbetsmiljön har en tydlig inverkan på kvinnohälsan, men samtidigt kan få ha undgått det vårdkaos som Region Stockholm, och på senare tid även andra regioner, har präglats av. Genom varsel av vårdpersonal, extrema arbetsförhållanden på akutsjukhusen med stress och utbrändhet – som till och med har skapat ett sjukvårdupprop bland besviken vårdpersonal – så har Liberalerna själva gett det kvinnodominerande yrket sämre förutsättningar.

Faktum är att nästan åtta av tio av Region Stockholms vårdanställda är kvinnor. Den höga arbetsbelastningen är ett resultat av politiska felprioriteringar och de sänkta vårdbudgetarna är en jämställdhetsfråga. Under Liberalernas styre vittnar vårdpersonalen om en arbetsmiljö som leder till avhopp och utbrändhet. Är det en jämställd arbetsmarknadspolitik?

Det är nog med tomma ord om att inkludera jämställdhet i styrdokument. Det är dags att skrida till handling.

Välfärdsmiljarderna som Sverigedemokraterna och numera även Moderaterna och Kristdemokraterna har föreslagit är en bra start. Vi måste våga satsa pengar på primärvården dit kvinnor vänder sig, men även på akutsjukhusen, både för att förbättra arbetsmiljön för de kvinnor som jobbar där och för att motverka timslånga väntetider för de kvinnliga patienter som besöker dem.

Jämställdhet genom samma möjligheter och mottagande måste bli verklighet i hela Sverige – men innan Anna Starbrink och Cecilia Elving börjar dela ut pekpinnar så bör de få bukt med den kvinnofientliga verkligheten som deras eget styre har gett upphov till.

EBBA HERMANSSON, GABRIEL KROON