Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag22.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Listan över alla måsten”

Publicerad: 31 Juli 2015, 06:00


Hasse & Tage gjorde en gång succé med låten ”I banken efter tre (Va i helvete har dom för sej)”. Det må så vara att bankfolk en gång i tiden, när sådana fanns att finna bakom glas och bom, ägnade sig åt svår­genomskådade övningar i de djupa källarvalven. Men att vårdens folk i alla tider haft svårt att hinna med är en uppenbar realitet. Klockan tre har man förhoppningsvis fått i sig lunchen.

När jag började min kliniska gärning på 60-talet fanns ingen reglerad arbetstid. Kring den så kallade sjukronans införande fick vi, det vill säga i realiteten chefen, också bestämma vår egen arbetstid. Min generations överläkare hade aldrig behövt fundera över APT på dagis, som fick verksamheten att slå igen mitt på vardagseftermiddagen, eller möjligheten att uträtta ett bankärende under arbetsveckan (när banken faktiskt stängde klockan 15.00). Sånt skötte marktjänsten.

Min medicinklinik på Karolinska sjukhuset hamnade på schemalagda 50,5 timmar i veckan, men vi blev slagna av sjukhusets endokrinologer som toppade med hela 55 timmar som ordinarie arbetstid.

Den briljante men bisarre Uppsalaprofessorn Erik Ask Upmark brukade personligen kontrollera att kandidaterna fanns på plats på avdelningen även på julafton.

Klinisk konferens på lördagsförmiddagarna var ingen ovanlighet. Man kunde gå på sin helgjour en fredag morgon och med en hygglig chef kanske få sluta lite tidigare på måndagsefter­mid­dagen. Det förekom insändare, där orolig blivande patient frågade vilka garantier han hade för att hans kirurg skulle vara pigg och stadig på handen efter några dygn med minimal tid i sängen.

Byråkratin är ingalunda nypåfunnen. Den legendariske professorn Gunnar Biörck på Serafen lär redan på 70-talet ha haft en stämpel att sätta på innehållet i bruna kuvert från överheten, på vilken stod ”ej förstått”.

Frustrationen har funnits i alla tider. I samband med ett kåseri 1988 ställde jag upp tabellen till höger (här något bearbetad men baserad på samma siffror). Det hamnade då på Läkartidningens så kallade PS-sida, på den tiden Läkartidningen avsatt utrymme för lite humor och ironi. Varför spalten på senare år försvunnit kan man fundera över – nu hade den behövts mer än någonsin. Men sammanställningen visar med önskvärd tydlighet att på 27 år har det tydligen inte hänt ett dugg!

Det var länge sedan doktorns huvudsakliga arbete var att ta hand om patienter. Lagstiftning, administrativ proliferation, tilltagande komplexitet i vården, etiska överväganden – ja, vilken beteckning man än åsätter utvecklingen är det uppenbart att doktorn fått mindre tid för sin patient och mer för sin byråkrat.

Det kan därför finnas skäl att fundera över vad som blir över till den stackars patienten, sedan doktorn fullgjort sina stadgade åtaganden på ett något så när oantastligt sätt. Sammanställningen är ett seriöst försök till en kritisk analys av arbetstiden för en specialistkompetent kliniker på ett större sjukhus. Tabellen är ordnad i stigande skala, från liten till större tidsåtgång, och omräknad i timmar per vecka.

Om vi antar 40 timmars arbetsvecka, åtgår alltså omkring 108 procent (!) av den till administrativa åtaganden som läkaren har skyldighet att utföra eller aktiviteter hen rimligen måste utföra för sitt kliniska arbete. På resterande tid, om det blir någon, är det faktiskt fritt fram att titta på patienterna. Forskning och utveckling sker lämpligen på ledigheterna.

Det finns två möjligheter att ge läkaren mer tid för patienterna. Antingen förlänger man arbetstiden eller ... Här må läsarens fantasi ha fritt spelrum!

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev