Man bör rädda liv om det går utan att skada

En diskussion om vad som ibland kallas ”icke-terapeutisk ventilering” och ibland ”elektiv ventilering” startade med att Dagens Medicin (nr 17/07) refererade en skrivelse från Kristina Söderlind med kollegor i Östergötland, vilka hävdade att sådan ventilering bedrivs i strid med svensk lagstiftning.

I radio kommenterade Socialstyrelsens generaldirektör Kjell Asplund frågan och höll med om att icke-terapeutisk ventilering inte ska bedrivas men ställde sig tveksam till om det förekommer.

Den fråga som diskuteras är: när får man i slutskedet av ett terminalt förlopp vidta mått och steg, vilka syftar till att gagna någon annan än patienten i syfte att åstadkomma, eller i vart fall inte omöjliggöra, organdonation? (Här förutsätts att patienten är djupt medvetslös.)

De flesta svarar: aldrig så länge patienten lever. Den enda avvikande rösten är ordföranden för Läkare­sällskapets etikdelegation, Niels Lynöe.

Läkarna från Östergötland motsätter sig att patienter i respirator får fortsatt vård i respirator när detta är medicinskt meningslöst (för patienten). Följaktligen anser de att respiratorn borde stängas av; att fortsätta är ju inte till gagn för patienten. Jag delar inte denna kategoriska syn.

När ska respiratorn stängas av? Omedelbart, inom fem minuter, efter kontakt med de anhöriga, efter att de anhöriga har accepterat det utsiktslösa? Detta måste man ta ställning till. Det finns också ett principiellt försvar för icke-terapeutisk ventilering.

Det som har diskuterats är att en patient redan finns på intensivvård och i respirator. Patienten är döende och djupt medvetslös. Behandlingen bedöms av läkarna som utsiktslös. I ett sådant läge finns enligt reglerna möjlighet att avbryta behandlingen. Om respiratorn stängs av dör patienten av cirkulationssvikt. Detta förfarande rekommenderas uppenbarligen av de flesta som kommit till tals i Dagens Medicin. (Palliativa insatser kan alltid göras)

Om i stället respiratorvården fortsätter kan det leda till att döden i stället inträder genom en total hjärninfarkt. Då kan patienten bli organdonator.

I båda fallen dör patienten, i inget fall lider patienten, som är djupt medvetslös. Det är svårt att hitta några etiska invändningar mot att man – i de fall man inte kan göra något för patienten – gör något som kan rädda livet på en annan människa. Rimligen bör man informera de anhöriga och försöka ta reda på om patienten är villig att donera organ. Visar det sig att patienten inte vill donera, avbryts respiratorbehandlingen. Är patienten villig att bli organdonator fortsätter ventileringen.

Jag har svårt att beteckna förfarande ovan som förskräckligt eller ovärdigt; tvärtom, rätt handlagt kan det bidra till att rädda liv utan att någon skadas. En fortsatt ventilering kan också vara i patientens intresse, nämligen om denna önskar bli organdonator.

Icke-terapeutisk ventilering kan också påbörjas utan att patienten ligger i respirator. Detta är mer problematiskt. Det handlar om patienter med stora hjärnblödningar, där man tidigt konstaterar att blödningen inte går att stoppa och patienten kommer att avlida. (Patienten är djupt medvetslös.) Det finns inget kurativt att göra – antar vi. (Bedöms respiratorbehandling som en möjlig kurativ åtgärd ska patienten naturligtvis ventileras och – om utgången ändå till slut blir att patienten är döende – är vi tillbaka i fallet ovan.)

Om patienten läggs i respirator, så (kanske) döden inträffar genom total hjärninfarkt; utan respirator blir det cirkulationssvikt. Jag menar att detta kan vara etiskt acceptabelt – naturligtvis under förutsättningen att inget kurativt kan göras för patienten.

Stellan Welin

FOTNOT: Åsikterna är Stellan Welins egna men har diskuterats inom etikrådet i Organisationen för organdonation, OFO, Mellansverige.

Stellan Welin
är professor vid tema hälsa och samhälle vid Linköpings universitet och medlem i etikrådet.