Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Många dilemman kring organdonationer

Publicerad: 17 oktober 2007, 04:47

REPLIK Tanken att tillvarata organ redan inom ambulanssjukvården omgärdas av både tidsmässiga, tekniska och medicinska problem, skriver Kristina Söderlind Rutberg.


I ett reportage i Dagens Medicin nr 38/07 berättas att företrädare för prehospital vård nu är beredda att göra en insats för att tillvarata organ för transplantation. ”Kreativa idéer” finns.

Redan i rubriken, ”Ambulanssjukvård beredd att rädda organ från döende”, snavar man över en av stötestenarna: organ får inte tas från döende, utan endast från avlidna människor. En läkare måste alltså först konstatera dödsfallet. Då patientens hjärtaktivitet har upphört och återupplivningsförsöken avslutats iakttas ett tidsintervall (åtminstone 15-20 minuter för att hjärnan irreversibelt skall ha upphört att fungera – se SOSFS 2005:10 (M)). Därefter kan det formella konstaterandet göras och det är då för sent att ta tillvara organ för transplantation.

Med den mekaniska hjärtkompressorn Lukas igång blir det förstås svårare: om den ska stängas av och frånvaro av hjärtaktivitet under 15-20 minuter krävs för att fastställa dödsfallet, så är det också i detta fall för sent. Om å andra sidan Lukas får gå och den artificiella ventilationen fortsätta, så måste rimligen dödsfallet fastställas med direkt hjärnrelaterade kriterier. Den numera obligatoriska kliniska diagnostiken blir tekniskt svår att utföra på ett konklusivt sätt och fyrkärlsangiografi måste till. Det är dock långtifrån säkert att en total hjärninfarkt hunnit utvecklas och patienten kan då inte konstateras död.

Ett annat aber är den medicinska situationen: det gäller att snabbt få fram patientens sjukhistoria för att få information om eventuella medicinska kontraindikationer mot transplantation av de organ som kan tas tillvara. För detta krävs också provtagning, som innefattar bland annat virologisk diagnostik. En del av dessa patienter som hämtas i hemmet eller någonstans utanför sjukhuset bör sannolikt bli föremål för rättsmedicinsk obduktion, vilket ibland kan omintetgöra tillvara­tagande av organ.

Slutligen kräver organdonation samtycke. Kontroll av Donationsregistret kan först ske då dödsfallet är konstaterat. Om inget skriftligt ”ja” finns på kort eller i Donationsregistret måste de närstående uttolka den avlidnes vilja; om ett ”ja” faktiskt finns så ska de närstående ändå informeras om vad som nu planeras. Detta kräver oftast ett visst tids­utrymme.

Det blir alltså både tidsmässigt, tekniskt och medicinskt svårt att klara de nödvändiga förutsättningarna för organdonation på den korta tid som står till buds. Om komplexa tekniker och avancerad logistik etableras på sjukhusens akutmottagningar kan i några utvalda fall organdonation komma ifråga, men det är en annan historia.

Även om en lagändring genomförs (så att vård även i annat syfte än att den gagnar patienten kan tillåtas) och om man därutöver kan ”klarlägga etiken”, så är möjligheten begränsad att ”utvidga begreppet organdonation” genom att ”hålla liv i redan ´döda´ patienter”.

Kristina Söderlind Rutberg

Kristina Söderlind Rutberg
är samordnare av donationsverksamheten i Landstinget i Östergötland.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev